Seger i snö

Under fredagskvällen såg jag Bo Kaspers Orkester.
I Coop Arena, Luleå.
Eller som Bo Sundström själv uttryckte det:
-Inge´ jävla Coop Arena, he het´Delfinen.
Poäng.

De inledde en magisk afton med låten om dem själva.
”Världens bästa band”

Idag, lördag, när åkte jag upp till Kalix för att beskåda ”Världens bästa lag” hängde snön i luften och renarna slickade salt vid avtagsvägen till Sandviken.
Nej, inte det Sandviken.
Och inte Sandviken vid Båtskärsnäs heller.
Jag förstår inte varför inte ägarna till dessa renar saltar deras mat ordentligt så de slipper stå på trafikerade vägar för att få i sig det.

Det hängde alltså snö i luften.
Och var en minusgrad.
Inte som den som läste väder i min lokala radiokanal häromdagen käckt förkunnade.
-Arvidsjaur hade minus en plusgrad.
Minus en plusgrad.

När långt senare de bägge lagen hade gjort de sedvanliga uppvärmningsprocedurerna ute på isen öppnade Gubben Snö alla spjäll och släppte ner en ansenlig mängd på vår plats.
Ett, bitvis, ganska tätt snöfall som förstörde mycket av första rundan.
Men.
Det har varit av värre slag andra matcher.
Mycket värre.

Dessutom blåste det en lite bitande vind från öster.
Den vinden drog med sig tre sammanbitna män från vårt grannland där bortom min fabrik.
De tre rättskiparna från Finland med Mika Mutanen som överstepräst.

Halvlek I

I snöfallet satte han igång drabbningen på klockslaget 14:00.
I hans hem visade väggklockan 15:00.
De är lite före där borta i öster.

Inte mindre än sex glada supportrar hade tagit sig den långa vägen från Ljusdal och upp till oss för att stötta sitt lag.
All heder till er.
En av dem hade gröngul ”frisyr” och köpte en rödvit halsduk.
Än mer heder till honom.
Bandyfolk är ett bra folk.
Oavsett klubbfärg.

Fyra minuter efter domarens klarsignal får LBK matchens första hörna.
Supportrarna tutade i horn och anade framgång.
En framgång som uteblev.

Minuten senare får hemmalaget hörna.
Inga supportrar som tutar i horn.
Ingen framgång där heller.

Det horntutande folket från Hälsingland anar ännu större framgång i minut åtta.
Rättskiparen som kommit från Uleåborg för att skipa rätt har skipat rätten till straffslag för LBK.
Det var inte bra.
Det är aldrig bra när ett bortalag får straff.
Usch.
Och fy.
Vid bollen står han med den rosa ledartröjan i den allsvenska skytteligan.
Jonas Pettersson.
På mållinjen, mellan stolparna, med mask för nunan står en man från Pålänge.
I svart tröja.
Signalen ljuder.
Skottet avlossas.
Han heter Oskar Sundqvist.
Kalix Bandys målvakt heter Oskar Sundqvist och har alldeles nu räddat en straff.
Det är nästan att jag blir religiös på kuppen.
Wow.

Ska tilläggas att Oskar var fenomenal matchen igenom.
Många stiliga ingripanden.

Han räddar ett läge då denne Jonas Pettersson vädrar mål två minuter efter straffen.

Då hoppar vi fram till minut tretton.
Det är då det händer.
1-0   på tavlan.

Innan avslag stod jag och han bredvid mig och gladdes över Jimmys återkomst.
Han saknades på turnén söderut förra helgen.
Vi sade att Jimmy är så viktig med sina mål som uppkommer ur ingenting.
Med sina tunga skott från alla håll och avstånd.
Vi enades över att han kommer göra nåt sånt ikväll.
Och eftersom vi är experter så förutspådde vi rätt.

Ingen att passa till.
Okej, jag skjuter.
Trettio meter.
Lågt.
1-0.

LBK:s tredje hörna träffar stolpen.
En tacksamhetens tanke till den som ställde målburen i exakt rätt läge.

Spelet är jämnt och snöfallet börjar tillta ordenligt.
De långa bollarna börjar synas allt oftare.
Hur nu en boll kan vara lång.

Hårdskjutande Jimmy kryper av isen i tjugoandra.
Ser inte bra ut.
Det kryper kalla kårar nerför min rygg.
Inte. Han. Också.

Voodoo, trolldom och nyborgskt jävlaranamma ser till att han, likt en gasell, hoppar in på isen igen fem minuter senare.
Tack.
De kalla kårarna värms upp och försvinner.

Röd #18 Jansson missar i fint läge.
Gngngnnn, där ska det noga vara mål.

Och snöfallet ökar ett snäpp till.

Tjugosex.
Gul #36 heter Edwin Nilsson.
I trängt läge tänker han att ett skott skulle bli bra.
Det tänkte han alldeles rätt i.
Sett med gula ögon.
Blir någon styrning av en hemmalklubba och bollen får en konstig hög bana som ställer, en förgäves sprattlande Oskar, chanslös.
1-1.

Knappt hinner jag krafsa ned det i min bok.
Då smäller det åt andra hållet.
Ett mönsteranfall direkt på avslag.
Viktor Lundbäck efter vänsterkanten, till Johan, tillbaka till Viktor, tillbaka till Johan.
Inte ens svårt.
Skolexempel.
2-1

Och tre minuter senare var det kvitterat.
På en hörna från grillkorvens rike.
Från vänster.
Fenomenale Oskar räddar.
Muren sover, muren sover i sitt lugna bo.
Returen kan Jonas Pettersson raka in helt ostörd.
Snön som faller smälter när den träffar mitt kokande huvud.

Snön den faller.
Långa bollar åt alla de håll.
Gruff och stök.
I sanning inte mycket till gladbandy.
Men det är spännande.

Det lackar mot kafferast.
Jag längtar lite dit då jag ”hurvas” lite nu.
Hurvas är det vackra kalixmålets ord för småfrysa.
Två minuter bort nu.
Då får de röda sin femte hörna efter en femstjärnig räddning av  Axel Nilzon i fiendens mål.
Från de stora maskinernas entréhörn.
Från höger alltså.
Olov Englund.
Upp i taket med bollskrället.
3-2.

En frustrerad ledare i LBK:s lilla hus kastar sin hemliga pärm i backen.

Och knappt hinner han plocka upp den förrän det smäller till igen.
4-2.
Ett frislag från sargen vid Kalix lilla hus dimper ner i en hop med folk.
Mitt i den hopen står han.
Mikael Jansson.
Han vispar in 4-2.

Jag tar ett stag bak och sedan två steg fram och sedan
tio till utan något program.
Jag har ett eget diskotek.
4-2.
Och nu får jag kaffe.

Paus

Medan de två ismaskinerna tar bort snön tinar jag sakta upp och funderar på hur detta drama ska sluta.
Tycker det röda försvarsarbetet ser väldigt stabilt ut.
Och framåt skapas det lite chanser här och var.
Men i detta före kan det fort vända och vrida över i fel riktning.

Halvlek II

När så domaren tycker det är dags för andra halvlek så sätter han pipan i munnen och blåser till spel.
Han har den makten.
Och de tjugotvå spelarna på isen lyder order och sätter igång.

Snöfallit har minskat rejält i kraft och styrka.
De gula sätter högsta fart direkt.
Visar att två mål i baken inte bekommer dem nämnvärt.
Får snabbt en hörna.
Två i publiken protesterar.
Den andra är han bredvid mig.
Skottet blev till ingenting.

Jag skriver lite senare att det är lite för mycket gult nu.
De röda har förvisso inga problem att freda sitt område.
Men, men.

Mitt i den gula vågen.
Anton Vornchikhin sätter fart.
Som en sibirisk tiger över den bottenfrusna tundran.
De jagande gula skakar han sig som mjäll på kavajkragen.
En åttio meters åkning.
En bit utanför de gulas straffområde skjuter han.
Kanske inte det hårdaste skott han skjutit i sin karriär.
Men den går mot mål.
Den stackars keepern fumlar lite och bollen rullar försmädligt under honom och där dyker en tre meter lång klubba tillhörande Jimmy Berglund upp och stöter in bollen i nät.
Alla mål han gör är inte på rackarrökare.
Å si, det struntar vi alla i.
I alla fall vi med rödvita hjärtan.
5-2.

Känslan som nu infinner sig.
Han bredvid, som är en förståndig man, varnar och påtalar att det är oceaner av tid kvar.

Matchbilden är sig lik.
Gula försöker.
Men kör fast i tätt rött fångstnät.
En fråga som dyker upp.
Mor och far Sundquist:  Hur många Johan finns det egentligen?
Det vimlar ju av #17 på isen.
Överallt.
Djupt nere i försvar.
I mittens rike.
På avslut.
På läktaren.
På parkeringen.
Överallt.
Hela tiden i rörelse.
Med en fart som fått Ard Schenk, Johan Olav Koss och de övriga fartåkarna att häpna.
Jag är inte säker på att jag sett en spelare dominera så i vårt röda lag sen Kalle Z.s glansdagar.
Den andra halvlek han gör.
Puuh.

Knappa fem efter 5-2.
Ett resolut tryck inne i sekretariatet och tvåan på tavlan ändras till en trea.
Allt medan de röda, jag och han bredvid ylar som prärievargar efter andredomarens uppmärksamhet om offside på målgörande Pettersson.
Protesterna i Frankrike ter sig som symöten i jämförelse.
Överstedomaren tar en kort konferens med sin polare och blåser för mål.
5-3 således.
Jonas Pettersson.
Men visst osade det offside….
Nåväl, ingen idé att älta om det.
Domarens ord är lag och det är tur det.
Skulle vi på sidan om få döma så skulle det nog inte alltid bli rätt.
Men nästan.

Ajaj.
Bara två upp då igen.
Lite av de där kalla kårarna börjar krypa igen.

Anförda av ##66 Sveshnikov och #7 Sundin försöker gästerna hitta fram.
Det gör de inte.
Och är ingen annan på plats så är Johan det.

Ett anfall han bryter och växlar upp till motattack är bland det häftigaste jag skådat.
Den utväxlingen.
Från noll till hundraåttio på en flämtning.

Sista kvarten inleds med att LBK tar en liten paus.
Sagostund.
Tränare Nilzon läser ur sin hemliga pärm.
Han läser hur man ska göra för att lura tio röda spelare till misstag.

Och nu inträffar det märkliga.
Jag har aldrig varit med om det.
Domaren blåser till spel.
Det blir lite spel.
En avblåsning.
Då tar hemmalaget en liten paus.

Två ”Time out” direkt på varandra.
Måhända var det lite taktiskt av ”Palle” och hans gelikar i Kalix.
Att störa de idéer hälsingarna målat upp.
Vem vet?

Två gula hörnor i tät följd.
Den första tog i stolpen, den andra tog mark bortåt det nyligen startade byggföretaget i gamla Bulten.

Överalltvarande Sundquist skjuter från håll.
-Kunde Berglund kan väl jag.
Nix, det kunde han inte.
Fin parad av målmannen på lågt skott till vänster.

Nu är klockan åttiosex.
Spiken slås i.
Dörren stängs.
Ett Sundquist-mål.
Framspelare: Niklas
Målskytt: Johan
6-3.

Dansen i mitt diskotek tar överjordiska former.
En fuldans som ingen sett maken till.
Som tur är.

I minut nittio slår mitt rödvita hjärta ett extra slag.
Det gör det i och för sig ofta men det medicineras.
Men denna gång.
En vacker syn för en bandyälskare.
Småländske Albin Ekström.
Han bryter en hörna.
Tar bollen och sätter ensam högsta fart över isen.
Han kämpar till sig ett frislag och en gul utvisning djupt nere i fiendens land.
Den åkningen.
I en sista minut.
I en tremålsledning.
Hjärta.

Sen blåser mannen från Uleåborg slut på matchen.
Jubel.
Lättnad.
Sex mål, två poäng och femhundratrettiofyra svenska kronor till klubbkassan då min ”Målpeng” ger åttionio bagis per mål.

Slut

När jag lite senare kör hemåt står en bock i parken nedanför Valhall men inga renar vid avtagsvägen till Sandviken.
Och över Raggdynan rullar en vit buss i tystnad.
De har sjuttiosex mil hem.