NSK och jag

”Jola” Bergström,
”Lelle” Sandberg,
Nisse Andersson.
Stjärnor.
Idoler.
I min barndoms tid då Nyborgs SK:s bandylag spelade i rött och blått.
Kan ha varit andra halvan av det glada sextiotalet.
Kan ha varit början av glamrockens sjuttiotal.
Åkte vit SAAB V4 med far, från vårt hus på Ugglegränd i Kalix, ut till Nyborgsvallen för att se ädel vintersport.
Åtta kilometer av förväntan.

Jag visste inte då.
Vad jag vet nu.
Att denna vintersport skulle rädda mina vintrar i den framtid som då just börjat.

Året är 1976.
Nya tider, nya hjältar.
Kent Bodlund, försvarsminister,
”Kålle” Bergström, snabbare än sin egen skugga.
Alf Sandberg, en mästare från straffpunkten.
Göran Berglund, farbror till dagens Jimmy B, satte tusen hörnor i nät då publiken ropade ”skjut Bääälund!!”
Mittfältseleganten Bengt Wennberg slog inte en passning fel på hundra år.

Själv målade jag, tillsammans med kusin Jan, banderoller till kommande kval.
Våra idoler skulle kvala upp till det som då hette division 1 och idag heter Elitserien.
Stort.
Damsektionen bakade bullar och i klubblokalen hölls kvällsöppet ”Kvalcafé” där dessa bullar serverades.
De i folkets minnen bevarade ”Kvalbullarna”

I den första hemmamatchen stod Västanfors för motståndet.
Snödrivorna runt isen var fyllda av folk.
Husen runt om i byn stod tomma.
Banderoller i snön.
På en lös texten ”Nyborg Ska Kvala”
N, S, K
Min och Jannes.

Västanfors, med Sören Boström i spetsen, visade hur bandy ska spelas.
Tvåsiffrigt i baken för hemmaidolerna.
Det blev ingen trappa upp för mitt NSK.
Men några månader senare vann Berndt Johansson OS-guld på sin cykel där borta i fjärran Montreal.

Åren gick.
NSK fortsätter sin bana i division 2 Norra.
Den eviga kampen om bäst i länet går vidare.
NSK.
IFK.
KBK.
HSKT.
Ena året ett.
Andra året ett annat.
Glädjen är stor då någon av lokalkonkurrenterna åker hem med noll poäng och slokande öron.

Samtidigt i en stad åtta mil västerut har en företagsledare startat en försäsongscup han kallar för Leijon Nock Cup.
Staden heter Luleå och är väl kanske inte mest känd för sin bandyverksamhet.
Men i den tiden fanns det.
LB 77.
Cupen rönte kanske inte framgångar man hoppades på och NSK fick frågan om de ville ta över ruljangsen.
Absolut, svarade ledningen i, den numera blåvita, föreningen.
November 1979 drog det igång.
Matcher från tidig morgon till långt in på natten.
Ju senare hemmalaget hade sina matcher desto mer stöd fick de av glada ungdomar på läktaren.
Jag kan ha varit en dem.

Klubbvisan och Little Gerhards ”What you`ve done to me” rullade ut över isen.
Även “Nnnnnnnnnnu har Nyborg fått en hörna…..”

Ett år var det ösregn.
Då bröt en supporter benet.

Cupen hölls igång till slutet av nittiotalet nångång.
Då hade sångerna för länge sedan tystnat.
De glada ungdomarna var nu stadgade familjefäder eller mödrar.

1982 var det åter dags för damsektionen att baka kvalbullar.
Den här gången skulle det väl ändå gå vägen.
Optimismen glödde bland gård och tun.

Å jäklar så nära det var.
I ett kval där laget bars fram av bybor i sexvåningshus höga, blåvita, toppluvor (sk Stenmarksluvor) var man futtiga sju mål från avancemang upp till finrummet.
Sju ynka mål efter Bollnäs som knep en av de åtråvärda biljetterna.

Efter det blev det inga mer kval upp mot högsta serien.

1985 beställde jag och, hon som idag är, min fru hus som skulle byggas ett misslyckat hörnskott från Nyborgsvallen.
Jag blev nyborgare på riktigt.

På vårkanten 1986 opererades jag för en blindtarmsinflammation från helvetet.
Efter operationen låg jag svag och ynklig på min sal då en sköterska, som var aktiv i sportklubben, kliver in.
-Vi behöver folk i plankommittén, sade hon med myndig stämma.
I mitt svaga tillstånd lovade jag ställa upp.

I november det året stod huset färdigt men tidigare under hösten drog jag, under vördnad, på mig den röda skoteroverallen.
Nu var jag en av dem.
En av dem som varje paus gick över planen och rakade bort snö och isskorpor.
Ingen ismaskin då, inte.
En av dem som under uppspolning av banan jobbade dag och natt för att ordna den perfekta isen.
Det lyckades vi med varje år.
Isarnas trollkarlar.
Magiska män i röda overaller.

Det var en oförglömlig tid.
Många goda skratt i vårt samlingsrum i den, sedan länge, rivna röda längan.

Under några år stod jag i entrén vid det hörn av klubblokalen som ligger granne med, det under bandysäsongen tyvärr översnöade, stora jordgubbslandet hos Börje.
När NSK flyttade sina matcher till Kalix IP följde jag med som entrépersonal och fick därmed flytta in i en röd och fin biljettkur.
Allt efter åren gick blev köerna kortare och kortare.

Att NSK hade någon spelare som var ”utbyssare” hände inte ofta.
Men ett år fick vi höja på ögonbrynen.
En ny spelare dök upp.
Senast vi såg honom var han iklädd grön och gul tröja och representerade hockeylaget i stan, Kalix/Triangeln.
Inte nog med att han kom från hockeysporten.
Han var dessutom lulebo.
Rolf Tillberg.
En liten snabb en med magisk klubba.

Ett namn som nyligen dök upp var ett namn jag tappat ur minnessäcken.
Mikael Hagesten.
Minns honom ej men från byn var han inte.

Ej heller Jari Loukkola och Marko Komula.
Två finska herrar som kom till laget 1988-1989 nångång.
Loukkola var en frisk fläkt.
En mycket bra spelare med glimten i ögat.
Gillade honom skarpt.

När så åttiotalet började försvinna bort över Svartsjön, förbi Långören och ut på Repskärsfjärden för att sedan försvinna i horisonten fick uteblivna framgångar, och en övergiven spindel i penningpungen,  de styrande i klubben att inleda samtal med herrarna i IFK.
Resten vet ni.

Under de år som skulle komma har många blivande elitspelare tagit sina första skär på Nyborgsvallens blanka isyta.
Simon Viklund.
Emil Viklund.
Niklas Gälman.
Mikael Jansson.

Jag har säkert glömt någon.
Ber om ursäkt för det.

Men.
Bara för att nu bandylaget nu tvingas dra sig ur ”världens bästa div1” så betyder det inte på långa vägar att föreningen Nyborgs SK vacklar.
Tvärtom.
Den lever och frodas på ett sätt den inte gjort sedan Sundsvall brann.
Massor av folk som sprider glädje och framåtanda med sitt engagemang.

Damlaget i fotboll bildades förra hösten och har denna sommar gått som tåget…..eller nä…som en raket genom serien.
Tågen idag går ju, som bekant, lite hipp som happ.
NSK:s damer går rakt genom serien och är, i skrivande stund, bara en koleraepedemi från serieseger och avancemang till div3.

Och under vintern brukar vi gå över vägen, genom skolgården, och till klubblokalen där klubben har ett café öppet en gång i veckan.
Småknattar har skridskokul samtidigt.

En kopp kaffe.
En hembakt bulle, dock inte kvalbulle.
Blicka ut över en is där knattar åker omkring i strålkastarnas sken.

Det är livet på en pinne.

Heja Nyborgs SK!