Höst

Sommaren 2019 rinner ut.
Mörkret smyger på.
I tidig morgon ligger nattens andedräkt kvar över gård och tun.
Barnbarn nummer tre har anlänt.
Den riktiga sommarvärmen räckte bara en dryg vecka.
Varma kvällar och kalla drycker.
Vi trivdes i sköna utemöbler.

I takt med sommarens farväl öppnas burkar med årets surströmming och många bandyspelare tar säsongens första skär på nylagd is.
Somliga på stor is, somliga på lite mindre is.
Språngmarscher i myr och träsk byts ut mot ömmande fötter i nya skridskor.
Ryggskott mot knackskott.

Svenska mästarna från Lidköping fyller hall på sitt första pass.
I Kalix sitter vi ett tiotal på kylig läktare i ortens hockeyhall.
I skrivande stund spelas höstens första match i Söderhamn.
Skillnaden är oceaner stor.
Min avundsjuka är lika stor.

En gång var det nära att spadtag togs för en byggnad för bandy.
Spade och hink stod på plats
Vi andades viss förhoppning.
Likt en bubbla av såpa sprack vår förhoppning.
Åren har gått sedan dess och drömmen bleknar likt vissnad maskros.
Men vi får aldrig släppa taget och ge upp.
Aldrig ställa undan hink och spade.
Kanske en gång ett under ska ske.

Att bandy gör sig bäst en, lagom kall, stjärnklar vinterkväll med fullmåne över Furulogen råder det inga tvivel om.
De kvällarna förekommer lika ofta som pingviner på Nordpolen.
Minns i vintras då våra lag inte kunde bedriva en träning på tre veckor.
Kung Bore härskade likt en maktgalen tyrann.
Termometern visade hemska siffror var morgon jag körde till min fabrik.
Trettio kalla, typ.
Bottenfrusna själar i bottenfrusna kroppar.
Och när tyrannen släppte greppet klev snömannen in i bilden.

Jag kan av hela mitt, lite felpumpande, hjärta tycka synd om alla de damer, flickor, herrar och pojkar som vill ägna sin tid till vår fantastiska sport.
Du vet inte hur kommande träning blir.
Kallt?
Snö?
Regn?
Sprucken is?
De priviligierade kliver in på nyspolat oavsett väder och vind.
Skilda världar.

Lägg därtill att vår borg, Kalix IP, ruskades om ordentligt i vintras.
En hiskelig eld härjade och förstörde.
Ett hungrigt vilddjur satte käftarna i en, sedan tidigare, skamfilad arena.
En arena i förfall.
Molnen låg mörka över Kalix IP under lång tid.
Vad skulle nu hända?
I denna stund slås spikar in i återuppbyggnaden.
Vi kan tycka vad vi vill om den lösning som blivit men den skadade ska få liv igen.
Bra det.
Men faktum kvarstår: Kalix IP är sargat.
En sliten tjugofemåring.
Jag som lagvärd för anländande gäster från fjärran stad och by skäms som en hund när jag visar deras omklädningsrum.
En belysning som är lika ljus som en vinternatt i Sibiriens inland.
Ska du höra vad den glade speakern har att förkunna måste din hörsel vara i fladdermusens klass.
Bland annat.

Som tur är har vår förening en samling lite äldre herrar som viger sin pension till att hålla arenan i det skick vår kommun inte kan hålla.
Hjältar.

Men.
Viktigast av allt.
Kalix IP må ha sina skavanker.
Vi ska stå där ändå.
Tillsammans.
Vi ska se damer.
Vi ska se herrar.
Vi ska se ryske raketen Khrapenkovs skridskor trumma i snabb takt över isen.
Vi ska se kapten Sundqvist tuffa på likt ett fullastat malmtåg mellan Kiruna och fjärran.
Vi ska se det unga damlaget ta nästa steg i trappan.
Vi ska se vackra mål.
Fula mål. (finns det över huvud taget?)
Vi ska tugga fradga över feldömda straffar (alla straffar mot vårt lag är feldömda).
Vi ska stå där i regnrock och gummistövlar klagandes på vädret.
Vi ska stå där i tjugogradig kyla klagandes över vädret.
Vi ska stå där i snöstorm, inte ha en aning om var spelarna håller hus och klaga på vädret.
Vi ska stå där i en alldeles underbar decemberkväll, se våra röda vinna och klaga på dåligt plogade vägar.
Och vi ska njuta av de allra vackraste toner ett mänskligt öra kan uppfatta: skridskoskär.
De må heta Mozart, Beethoven eller Taube.
Inget av deras verk kommer i närheten.

Bandy är världens vackraste sport!
Oavsett hall eller luggslitet Kalix IP.

Snart!