Det närmar sig

Det har mörknat.
Klockor har ställts till rätta.
Klockor är nu normala.
Eftermiddagens ljus hinner knappt ner till jordens yta innan det studsar tillbaka och lämnar bara ett mörker efter sig.
I skrivande stund ingen snö som med sitt mjuka täcke ger oss lite ljus.

Det har mörknat.
I vårt lilla samhälle.
Klingorna på sågverket vid vår västra port ska snart tystna.
Sextio arbetare mister sitt jobb.
Sextio.
Ofattbart.

Än mer ofattbart är det överjävliga brott som begåtts i vår ort.
Så hemskt att det inte går beskriva.
Hur kan människan vara så grym?
Vad har gått snett?

Och ute i vida världen sveper tunga,mörka, bruna vindar.
Senast i Brasilien.
Jag är, uppriktigt, rädd för vad som kan hända då allt fler stollar får makt.
Vad har gått snett?

Jag citerar från boken ”Se till mig som liten är” av Dag Öhrlund där kommissarie Ewert Truut filosoferar.
”Vanligt folk vill fortfarande bara ha det bra, leva ifred, respektera andra och själva bli respekterade. När och varför har det blivit omodernt?”

Men låtom oss ta tillvara ljuspunkterna i senhöstens mörker.
Vi kan börja med fotboll.
Piteå IF.

SM-guld till paltens förlovade hemstad efter ett sanslöst drama där tre lag hade fingrarna på pokalen.
Men norrbottniskt stål och jävlar anamma skojar man inte bort.
Än en gång levererar vårt läns damer.
Som vanligt.

-Ishockey:  Luleås damer guld, Luleås herrar långt ifrån guld.
-Handboll:  Boden i SM-slutspel. Länets herrlag i lägre divisioner.
-Fotboll:  Piteå SM-guld, ASSI IF femma i Elitettan.  Bodens herrar gick upp i div1. Div1 är tredje högsta serien.
-Basket:  Guld till både damer och herrar i Luleå. Damerna för femte året i rad. Femte. I rad.
-Skidor:  Charlotte Kalla, det räcker så.
-Bandy:  Allsvenskan för både damerna och herrarna i Kalix.

Det andra, och största, största ljuset är ju givetvis vår sport.
Hur skulle vi genomlida vintern med meterhöga snödrivor och en termometer som visar minus trettio om vi inte hade vår vackra bandy att samlas kring?
Känns tveksamt att det skulle gå.

Och nu äntligen är det så dags.
Bandyallsvenskan drar igång.
Med full omgång.
Det är mer än vad serien där det lite finare folket håller till lyckades med.
Samma dag premiärmatchen där går av stapeln spelar många andra lag träningsmatcher.
Sen dröjer det fyra dagar innan nästa match.
Och sen ytterligare nån dag innan nästa.
I en premiäromgång.
Börjar likna hockeyns matchande.
Hu, hemska tanke.

En premiär ska innehålla alla lag.
Alla.
Förvisso är vår premiär spridd över lördag och söndag men det kan accepteras.
Inte över två veckor.
I Elitserien gör Hammarby sin premiär torsdag (1 nov) då har en del lag sin tredje match.
Det var det där med att skapa lite drag kring vår sport.

Om det senare under serielunken blir lite haltande tabell må vara men premiärhelgen skall haussas upp och basuneras ut genom hösten.
Pompa och ståt.
Pukor och trumpeter.
Inte smyga igång utan att någon, förutom lagens supportrar, har en aning om det.

Så vi ger lite heder till hen som knåpade ihop vår serie.
Dessutom spelar Kalix på den mest klassiska av alla klassiska tider.
Söndag.
13:15.

Det är bandy det.

Hur ska det då gå för lagen i Bandyallsvenskan.
Vilka får ta steget upp till serien utan premiäromgång?
Kvala uppåt?
Kvala nedåt?
Vilka degraderas?

Många frågor.
Mycket spekulationer men inget facit.
Alla tror sig veta.
Ingen vet.

Vad gäller framgång och uppflyttning är kunniga experter eniga.
Vår närmsta granne Ljusdal, sjuttiotre mil bort, ska gälla som favoriter säger dessa experter.
Det höjs även röster för bröderna Rintalas AIK .

Sen hummas det lite i bakgrunden om Gripen/Trollhättan, om det där röda laget från norr, om Nässjö, om Kungälv som tog en tung viktoria i och med vinsten i Allsvenska Supercupen tidigare i höst.

Vilka jag tror på?
Finns väl bara ett lag att tro på.
I alla lägen.
I alla väder.

Vilka som får behålla sin expertlicens får vi se, vid 18-tiden, lördagen den 23 februari 2019 då sista omgången färdigspelats.

Det är alltså dags för premiär.
En premiär på Kalix IP.
Ett IP som fyller tjugofem år denna höst.
Tjugofyra med konstfrusen is.
Den gammal är och nött, skamfilad och illa sedd av de som ska se om den, men lika förbenat är den vår hemmaborg.
Och vi bandyvänner i Kalix ser den som vår oas under vintern.
En samlingsplats där trivselfaktorn är hög.

I denna oas ska Kalix Bandys herrar ta sig an Fagersta finest, Västanfors IF.
Om nu någon skulle vara intresserad så har det wikströmska släktträdet en gren i Fagersta.
När ni antecknat det kan vi gå vidare.

Västanfors IF har inte mindre än 32 säsonger i den högsta serien och innehar plats 22 i maratontabellen.
Första gången man trädde in bland finfolket var hösten 1937 och senaste gången man hälsade på var säsongen 2004/2005.
Den säsongen möttes Kalix och VIF vid tre tillfällen.
Två gånger i grundserien.
Och en gång i det som då kallades Superallsvenskan.

I grundserien vann Kalix det första mötet hemma på IP med 6-4.
Om inte mitt minne spelar mig spratt så kan det ha varit i en snöstorm där Peter Norén gjorde två mål på lyror sjuttio meter från den målbur där en övergiven och översnöad målvakt inte hade en aning om var bolluslingen befann sig förrän skadan var skedd.
Nere i Fagersta delade man broderligt på poängen med 3-3.
Det var den enda lilla poäng VIF skramlade ihop under den fjorton matcher långa serien.

I Superallsvenskan vann Norrbottens stolthet stort på hemmais (13-5).
I den serien fick västmanlänningarna inte ihop en enda poäng och biljetten ner i lägre division var ett faktum.

I skytteligan den säsongen kom VIF dock före Kalix.
Mattias Rydberg gjorde 26 mål och vår finske raket Mikko Aarni gjorde 25.

På vårkanten 2007 hade Kalix vunnit div1 norra och ställdes i kvalet uppåt mot detta Västanfors.
Två segrar för herrarna från norr. 9-5 borta och 7-3 hemma.
Tyvärr gick inget av de bägge lagen upp till högsta då Tillberga drog längsta strået.
Och ni vet ju alla hur det gick till.

Vintern 09/10
Två möten.
Seriepremiär i Fagersta.
Hemmaseger 7-4 och tung hemresa för norrbottningarna.
Seriesista i Kalix.
Hemmaseger 10-4 och tung hemresa för västmanlänningarna.

Vintern 10/11.
”Palles” första år som tränare.
Två möten.
Nordanvinden drog fram genom landet.
Tog två poäng på de bägge IP.
7-2 på det sydliga och 10-2 hemma i norr.
Kalix tog det så efterlängtade steget upp till fina salongen den våren.

Västanfors, eller ”Fläkten” som laget brukar kallas har en stor pokal i sitt prisskåp.
Den allra finaste pokalen.
Den fick man i sin ägo våren 1954.
I en final som var två.
På Stockholms Stadion stod Örebro för motståndet och matchen slutade 1-1 vilket ledde till omspel.
Ingen förlängning, straffar eller annat tjafs.
Nä, vi tar en ny match.
På Tunavallen i Eskilstuna(!)
18000 bandyvänner på läktarna.
2-1 till ”Fläkten”.

Skyttekungen det året hette Sven-Erik Broberg.
Han frälste hela Fagersta med sina tolv mål under vintern.

Bland andra som frälst stan genom åren märks, givetvis, Sören Boström men även Andreas Westman, Ted Andersson och förre förbundskaptenen Anders Jacobsson som spelade där under några säsonger.
Klas Nordström, nu i AIK, gjorde alla glada med sitt fantastiska sinne för mål under förra säsongen.
Lars Lööw hette en annan målskytt i svunnen tid.

Hur ser det då ut bland våra rödvita hjältar?

Många har lämnat.
-Doktor Nils Wikström ska förkovra sig vidare inom sitt gebit, som om det inte räckt med det han fått utöva på och runt isen på vår arena.
Fallande supporter, benbrytande domare, avsvimmad Motala-spelare bland annat.

-Anders Englund lägger ned sin verksamhet.
-Tuomas Liukkonen har dragit till Uppsala.
-Andrey Sadovskij har dragit hem till Ryssland.
-Björn Hellman lägger masken på hyllan.
-Christian Frohm och Niclas Rönnqvist hoppas på fred och kärlek nere i Borlänge där studier väntar.
-Mattias Stenman flyttar till Gustavsberg.
-Viktor Mardakin flyttar till stan som hade Kronblom som staty utanför sin arena mellan 1988 och 2010, Örebro.

De tomma platserna i omklädningsrummet dessa herrar lämnade efter sig har dock fyllts igen på ett bra sätt kan jag tycka.

-Målvakten Markus ”Mogge” Lindgren återvänder efter ett år i Karlsborg. En mycket bra målman.
-Även halven Niklas Sundqvist vänder åter efter ett år hos de svartgula en mil österut.
-Albin Ekström, som sett spännande ut på försäsongen, läser algebra och kvadratrötter på universitetet i Luleå ska täppa till åkvägar för våra motståndare. Han är smålänning ifall ni tycker han pratar lite mer annorlunda än den rikssvenska vi talar här i Kalix.
-Viktor Lundbäck , en nyborgspojk som spelat i Karlsborg. Sett vass ut under hösten. Kommer bli ett utropstecken.
-Joakim ”Jocke” Persson, en nyborgspojk som spelat med Nyborg ska tillsammans med ”Böna” och småländske Ekström sätta stopp i främmande anfall. Dessutom en bra skytt.
-Ungtupparna Wilmer Andersson och Claes Karlsson har gjort fina inhopp och kommer bli allt bättre i takt med de inhopp de får.
-David Öhman är också en ung lovande kille som jag dock inte sett i spel.
– Jag räknar in Jimmy Berglund som ett nyförvärv då han nu gör comeback efter en säsong utanför sargen med trasigt korsband. Motståndarnas målvakter är härmed varnade.

Laget har matchat fem matcher under hösten.

Nere i Uppsala, i det som kallas Allsvenska Supercupen.
Förlust mot, seriekonkurrenten, Katrineholm, 3-4.
Vinst mot, den ständige antagonisten, Tillberga, 5-4.
Torsk mot AIK, 3-7.
Matchen mot AIK var dock tredje matchen på tre dagar så, utan att förringa Gnaget, var det ett tomkört Kalix Bandy som ställde upp till kamp.

Hemma på IP har LRK Tornio pulveriserats med 8-4 och Murmansk drog ifrån med 4-0 på tolv minuter innan de rödvita vaknade, 5-2 i rysk favör då matchen slutade.

För Västanfors gick det tyngre i samma Supercup.
Tre matcher gav tre tunga torskar att bära hem till bygden.
0-10 mot Mischa Sveshnikov och hans kumpaner i Ljusdal.
1-9 mot Chrille Frohm, Nicke Rönnqvist och deras Peace & Love.
4-10 mot Peace & Loves konkurrenter från Dalarna, IFK Rättvik.

Senaste gången vi hade allsvensk premiär på vår is var den 3:e november 2012.
Känns nyss.
Det är inte nyss.
2012 är sex år sedan.
Sex år sedan.
tiden går fortare än en lön försvinner.

Den dagen mötte vi Tellus.
Felix Nyman var ny i Kalix.
Han kom från Tellus.
Matchen blev lika på två.
Det var en match i dimma, dis och duggregn.

Idag är Tellus ett snäpp högre än oss.
Och just nu, när detta skrivs, är det dimma, dis och duggregn utanför husets fönster.
Även utanför grannens fönster.

Till söndagens festligheter har väderleksministeriet lovat fem grader över noll och inte en sol så långt ögat kan se.
Så länge det inte regnar får vi vara nöjd.

Det pirrar i kroppen.
Det skakar i benen.
Det snurrar bandy i huvudet.
Precis som det ska inför en oviss serie.

Så nu letar vi fram de varma kläderna som legat undanstoppade sen i mars.
Tar fram portföljen.
Diskar ur termosen.

För nu börjar det äntligen.
Ljuset i det mörka.

BANDYALLSVENSKAN 2018/2019.
Nu extra förgylld med en rödvit diamant från norr.
KALIX BANDY.

Till sist en uppmaning.
Två saker ni ska lova er själva.
Anmäl er till donationsregistret!
Bli blodgivare!
Nu.

Och endast för er i Hjo, Flen, Alingsås eller andra avsides belägna platser i vårt land ser min text om Västanfors ut på följande sätt i årets matchprogram.
Alla andra läser det på plats.

Västanfors IF

En gång fanns det en tid då även jag följde ishockeyns världsmästerskap.
1 maj 1987.
Det är knappt en och en halv minut kvar av Sveriges möte med Sovjet i den andra rundan av ishockey-VM i Wien.
Bengt-Åke Gustafsson fångar upp pucken i mittzon. Trots att han är omringad av fyra ryssar lyckas han föra in pucken i anfallszon. Vid höger tekningscirkel släpper han pucken till backen Tommy Albelin vid blålinjen.
Albelin upptäcker Håkan Loob vid den bortre stolpen.
När backen Aleksej Kasatonov stöter upp mot honom slår han, med ryggen mot mål, en backhandpassning och vid den andra stolpen behöver mannen från Fagersta, Tomas Sandström, bara raka in pucken i ett öppet mål fram till slutresultatet 2–2.
Det blev guld det året, det första sedan 1962.
Dagens gäster, som vann SM-guld 1954,har rest 92 mil för denna seriepremiär.
Nu är vi äntligen igång!