Helgens trippel

Mitten av november
Solen är blek och orkar knappt dra sig upp över trädtopparna.
Och äntligen har slasket dragit sin kos.
Graderna behagliga.
Isen har lagt sig på Båtöfjärden och kommande helg blir en helg i bandyns tecken.
Två dagar.
Tre matcher.

Helgen som gick

Helgen som gick blev en tuff helg för oss bakom datorskärmar eller vid telefonens lilla skärm.
Ögon i kors.
Nerver i nystan.
Osande svador ropades ut över bygden likt böneutrop högt uppifrån en minaret.
Tjo och tjim av glädje med tillhörande liten dans i sann Fred Astaire-anda.
Omtumlande.

Att, tillsammans med mycket trevlig bandyvän från Lidköping, sitta på fin restaurang i Umeå och tillsammans med menyn få ett tremålsunderläge i Rättvik serverat på telefonens skärm gjorde att rätterna som presenterades lika gärna kunde vara svavel och etter.
Till sällskapets glädje ljusnade tillvaron och det oavgjorda resultatet gjorde att mat och dryck smakade utsökt.

Jag är väldigt glad och tacksam över att mina uppdrag inom bandyn gett mig fin vänskap runt om i vårt land.
Knutna vänskapsband.

En av dem är Gunnar från Lidköping.
En mycket glad och trevlig man som jag träffade för första gången när han och hans kumpaner besökte Kalix IP i februari 2015 för att följa sitt lag Villa/Lidköping
Sen har de varit upp de nästkommande åren också.
Att det dessutom slumpar sig så att Gunnar och hans fru har en son som studerar i samma stad (Umeå) som vår son med sambo bor och arbetar i gör ju att vi kan träffas där.

Bandyn förbrödrar.
Det brukar jag också tänka då vi bandyvänner träffas inför och efter den stora finalen i mars.
Folk med halsdukar, mössor och tröjor i alla de klubbfärger går sida vid sida genom Stadsparken i Uppsala.
Inte ett ont öga någonstans i parken eller ute på gatorna.
Bara muntra miner.

Och då har jag inte nämnt alla de supportar som besökt min plats i bandysverige.
Från Trollhättan, Uppsala, Lidköping, Vänersborg, Edsbyn, Sandviken, Stockholm, jag tror nog alla elitserieklubbar har haft publikstöd nångång.
Förra säsongen kom fyra glada killar i bil från Vänersborg.
Deras IFK föll.
De var lika glada för det.
Att få besöka Kalix och restaurang ”Arvids” gjorde att förlusten inte sved så mycket.
Jag fick mejl när vi ramlade ur Elitserien där en av dem förklarade att de hade ju för hundan redan planerat en ny resa upp.

Inte många andra sporter där folk träffas under trevliga former.

Varför ska det vara så svårt?
Vi är ju samma skrot och korn oavsett klubbmärke och färg på tröjan.

Precis som i samhället i övrigt.
Vi är ju alla bara vanligt folk.
Trevligt folk.
Oavsett allt.

Under söndagens match mot Peace & Love blev det precis som vanligt.
Borttuggade naglar.
Började närma mig knogarna innan domare Bergman, som ett flertal gånger fått pris som landets bäste domare, satte pipan i munnen och blåste av dramat.
För det blev ett drama.
Det som var så lugnt, så lugnt, vid kaffepausen.
6-2 i norrbottnisk favör och jag gick omkring och småtrivdes med tillvaron.
Gnolade på en fin melodi.
Frågan var bara hur stor segern skulle bli.
Att det skulle bli tvåsiffrigt var ställt utom alla tvivel.
Jo, tjenare.
Andra halvlek gick igång och masarna närmade sig steg för steg.
Min puls steg till oanade höjder.
När så Christian Frohm satte masarnas femma på straff i slutet pumpade hjärtat på i ett tempo som fått farbror doktorn att tvivla på sitt instrument.
För att nästan direkt stanna.
Det blinkar till på skärmen.
En tiondels sekund av fasa.
Ljudet av pulsens, utom all räddning, skenande övergick till toner av vackraste sort.
Nye Viktor Lundbäck räddade nog många hjärtan med sitt mål där.

Tre poäng på en resa i masens rike måste vi väl kalla godkänt.
Och många mål framåt ger fina pengar i min lilla insamling ”Målpengen”.
I dags dato är vi upp i nästan 2700 svenska kronor.
Det är kul.
På plats med ett jättestort TACK till er som bidrar.
Ni som inte gör det kan kontakta mig så fixar jag resten.
Varje krona är välkommen.

Damernas lördag

Och så äntligen är det dags för våra damer.
En premiär som låtit vänta på sig.
Spånga/Bromsten, som skulle komma först, kommer senare i vinter.
Umedalen kommer inte alls.

Man kan ju tycka lite vad som helst om att låta meddela sitt avhopp mindre än en vecka innan avslag.
Nåja, bara hoppas de får ihop det till nästa vinter.
Alla lag behövs.
Kämpa på där i Umeå.

På lördag kommer Grycksbo.
Från Dalarna.
Dock utan ”Putte” Wickman, hans klarinett har tystnat sedan länge.
Inte heller vindsnabbe ”Grycksboexpressen”.
Ni minns väl Torbjörn Eriksson, ortens sprinter som förutom ett flertal SM-guld även nådde semifinal på sin favoritdistans, 200 meter, på OS i Barcelona 1992?

Men de kommer med två segrar på tre matcher i ryggsäcken.
Inledde serien med stora 7-1 mot Jonna Nymans Hammarby.
Om ni nu, mot förmodan, inte vet vem denna Nyman är så är Felix hennes bror.

Damerna från Dalarna har även besegrat Härnösand i en spännande tillställning med 8-6.
Plumpen i protokollet kom i matchen mot Uppsala, där siffrorna 0-7 lös i eldskrift på Lugnets resultattavla då nittio minuter spelats.

I en, mycket, haltande tabell ligger just nu dalkullorna på tredje plats och ger sig nu ut på resa för sin första bortamatch.

Wilma Uhlin, som förra säsongen fick priset som bästa ungdomsspelare i svensk bandy har Grycksbo som sin moderförening.
Nånting för de ledare som lärde henne bandyns konster att stolt sträcka på sig över.

Är ju också värt att notera att i dalametropolen finns även ett pappersbruk.
Inte i klass med min fabrik men ändå en fabrik.

Så ”Melodikrysset” får ni lösa i efterhand för 10:00 på lördag står ni på snö…..gräsvallarna runt IP och hejar fram de rödvita till ära och berömmelse.

Förresten är det nåt underligt med detta ”Melodikrysset”.
Kan det vara nåt fuffens i dragningen?
Alla vinner, utom jag.

Herrarnas lördag

Efter damernas match kan ni knalla hem och pusta ut en stund innan ni åter styr stegen till vår ståtliga utomhushall.
Vid pass 16:00 ser jag er åter där.
Då ska herrarna i elden.
Långväga gäster på plats.
Det finns ett Ytterbyn även där.
Staden två mil norr om Göteborg.
Bandylaget är blåvita och har det klassiska IFK-klubbmärket.
IFK Kungälv.

Ett IFK som, förra säsongen, med alla nödar och näppar klamrade sig fast i den allsvenska våningen.
Man kravlade sig upp ur det stora mörkret i slutet av serien och klarade en plats i kvalet då man, hemma på Skarpe Nord, kryssade mot Lidköping AIK samtidigt som Nitro/Nora föll tungt uppe i Ljusdal.
I kvalet ställdes IFK i samma led som Katrineholm, Blåsut (från Vänersborg) och Skirö.
Det kunde inte bli mer dramatiskt.
Inför sista etappen låg bohuslänningarna en poäng efter Blåsut.
Lagen möttes i en helt avgörande kamp.
I en hall i Vänersborg.
Mycket på spel.
När rättskiparen blåste sin sista signal för kvällen var glädjen stor i IFK Kungälv.
2-4 på tavlan och hela natten spelades Streaplers och dansen gick såväl på E6:an som på Bohus fästning.
Mest glada var de givetvis för de visste att de, kommande säsong, får göra en resa upp till vackra Kalix.
Kassören dansade nog inte över den vetskapen.

Den här hösten har IFK inlett alldeles lysande.
Segrare i Allsvenska Supercupen och seriens två första matcher har inbringat fyra pinnar i korgen.
6-3 i Nässjös hemmaborg följdes upp med stora 7-2 mot Lidköping hemma under motorvägen.
Fina skalper.

Herrarnas söndag

Och efter lördag kommer programenligt söndag.
Och inte bara det.
Då kommer även Gripen/Trollhättan.
Inga dunungar det heller.
De svartgula var, förra säsongen, ett bottennapp från kval till Elitserien.
Männen från Paul Paljetts hemstad skulle bara åka ner till Åby/Tjuredas hemmaviste och bärga hem de poäng som behövdes.
En poäng räcker om inte Nässjö vinner mycket stort.
Två poäng och saken är biff och banan.
Det bidde varken poäng, biff eller banan.
Resan hem gick i moll och dyserhet.
De tjugosex milen hem till Trollhättan kändes som etthundratjugosex.
Tystnaden i bussen gick att ta på.
Busschauffören stannade en gång för att kontrollera att han inte åkt iväg utan passagerare.
På bandybanan i Rottne hade man glömt släcka ner tavlan och siffrorna 6-3 i hemmafavör lös kvar.

I årets upplaga av Bandyallsvenskan har bottennappen stått på rad för Trollhättans stolthet.
Bottennapp och tappade poäng.
Som i min ungdoms dagar då jag med kastspö och dyrköpta drag försökte lura skärgårdens alla gäddor bland vassruggar och grund.
Det enda jag fick var bottennapp.
Bottennapp och tappade, dyrköpta, drag.

Gripen har endast en framgång på fyra försök.
I senaste matchen vann man mot Boltic med klara 9-4.
Ingen dans me karlsta-tösera på Sandgrund den natten.

Innan den viktorian hade de svartgula tre motgångar.
Uddamålsförlust nere i Nässjö. 2-3
Revanschen för vårens nesa mot Andreas Lysell och hans vänner i Åby gick om intet.
Även nu skrevs förlusten till 2-3, denna gång hemma i Slättbergshallen.
Ständigt dessa smålänningar.

I match tre strödde Viktor Mardakin och hans kumpaner i Örebro SK lite extra salt de sår som rivits upp i den svartgula kroppen.
Ingen Paul Paljett eller Peter LeMarc i högtalarna då bussen rullade hem i tisdagsnatten.

Och vi minns ju.
Ett par glada supportar från Trollhättan som till en match för länge sedan kom upp till oss i en gammal Saab.
Det är kärlek.

Jag har faktiskt kört Saab till Trollhättan.
Rättare sagt genom Trollhättan.
Över en hög bro och iväg mot annan ort.
Gamla kära NMK 3**
Den var röd.

Framtidens stjärnor

Innan vi lägger på tycker jag vi ska ställa oss upp och hurra för Kalix Bandys fina framtid.
Det viktigaste vi har.
Framtiden.
Ungdomarna.
Kalix Bandy har massor av ungdomar som mellan läxor och tjatiga föräldrar ser till att vårt klubbmärke förs fram på ett alldeles formidabelt vis.

I uttagningar till diverse elit- och utvecklingslägerläger vimlar det av rödvita spelare.

Till F17- lägret i Uppsala har föreningen, inte mindre än, sex representanter.
-Tanja Illarionova.
-Lova Rydell.
-Thilde Nilsson.
-Ida Sandin.
-Katja Illarionova.
-Jenna Nilsson.

Till P15 i Söderhamn representerar dessa tre vår förening.
-Simon Zakrisson.
-Emil Stock.
-Hugo Olsson

Och till P16-lägret, som är en första uttagning av nästa års P17-landslag, har vi två grabbar.
-Isac Josefsson.
-David Larsson.

Det är sånt här som får mitt klubbhjärta att slå lite extra.
Så förbålt roligt.

Grattis till er alla.
Och även ett grattis till de ledare och föräldrar som ligger bakom dessa framgångar.

Alla ungdomar, oavsett ålder eller kunskap, som kämpar ute på landets isar ska vi vara oerhört rädda om.
Utan dem stannar vår vackra sport.
Stannar för att aldrig mer få upp farten.
Och det får ju, under inga omständigheter, ske.

Herrlagets bägge motståndare får följande rader i matchprogrammet.

IFK Kungälv

Om jag säger Streaplers.
Jag tror alla känner till dem, även de som inte följer dansbandens framfart i vårt land känner nog till detta band från Kungälv.
Och vem har inte som fjortonåring fnissat lite förläget åt texten till ”Vad har du under blusen Rut”?
Streaplers som är ett av de mest legendariska banden inom dansbandsgenren bildades i Kungälv redan 1959 och spelar upp till bugg och foxtrot än idag, dock utan någon av originalmedlemmarna. Genombrottet kom 1963 då “Diggety Doggety” gick direkt in som tvåa på Tio-i-topp.
Året efter fick bandet den stora äran att vara förband till en långhårig liten orkester från Liverpool.
I skrivande stund har fansen kunnat köpa närmare femtio skivor med sina idoler.Tyvärr är Furulogen, ett missat hörnskott från IP, sedan länge nerlagd annars hade bandet kunnat samåka, de 131 milen upp till oss, med herrarna i bandylaget.

Gripen/Trollhättan

Det var en gång en tid.
En tid för länge, länge, sedan.
Folket i Kalix vallfärdade på bandymatch och iklädde sig rödvitblå rutiga luvor och matchande halsduk.
Köerna utanför entrén ville aldrig ta slut.
Och för att piffa upp stämningen lite extra lät man ta fram en munter liten melodi som spelades i högtalarna vid mål och andra festligheter.
“Det är Kalix/Nyborg som är laget…..” jag måste erkänna att jag inte minns resten av den poetiska texten.
Vad har då detta med dagens motståndare att göra undrar ni nu.
Kalix store musiker Peter Karlsson skrev den tillsammans med Trollhättans store son, Peter LeMarc.
LeMarc som sålt guldskivor och vunnit alla möjliga musikaliska priser gjorde nog sin karriärs största ögonblick då.
För övrigt så ligger Trollhättan 125 mil bort.
Lite avsides.