Det börjar om nu

2022.
Ett nytt år tar fart.
Ett, på ren svenska, skitår har vänts ryggen.
Ett år vi glömmer.
Det här året ska bli bättre.
Kommer bli bättre.
På alla plan och nivåer.

I dessa nya tider.
Det blir äntligen bandy på vår arena igen.
Kanske.
Men vi utgår från det bästa.
Och det bjuds inte på vilken bandy som helst.
Under lördag och söndag får vi se de rödvita damerna göra upp om allsvenska poäng mot konkurrenterna från Härnösand och Östersund.
Det ska ni inte missa.
Återkommer lite längre ner i texten om det.

Herrlaget, som inte haft match sedan den dag ”Den lilla sparven” Edith Piaf skulle fyllt 106 (19/12), ska försöka erinra sig hur de gjorde på den tiden det gick att spela sport utan härjande virus.
De åker på en resa nedåt landet.
Till Småland det bär för match mot Nässjö på lördagen och Katrineholm på söndagen.
Och det var just detta Nässjö man mötte senast det begav sig, 19 december, och vi läste 4-4 på tavlan där uppe på reklamplanket på kortsidan ned mot den nyligen nedbrunna Furulogen.
Katrineholm var nära att lugga Kalix på poäng i serieinledningen då man hämtade ikapp 6-2 till 6-6 när tio minuter återstod.
Resten är redan en klassiker i hönshus runt om i landet.
Allt gick i mål.
Och när matchen gick i mål hade vår kommuns flaggskepp segrat med 9-8.
Dramatik och hönsgård.

Furulogen var det.
Natten till den 22:a december brann den upp.
Med massor av minnen och fylld till brädden av saker som folk skänkt till Lions för den årliga loppmarknaden.
I nutid ett förråd.
I dåtid ett danspalats där de stora svenska dansbanden bjudit upp.
Allt från Vikingarna till Kjell Bertils från Piteå.
Från premiären i maj då göken gol, och någon gång ymnigt snöfall, till avslutningen en bit in september.
Varje helg dök turnébussar av skiftande dignitet upp med välklädda spelmän.
Under högsommaren kom det bussar även på onsdagar.
Långa köer med bilar fyllda av danssugna kalixbor men även utbyssare hittade dit.
Toner ljöd, folket dansade och log utan tanke på morgondagen och många hjärtan stod i brand.
Och till slut mötte detta palats sitt öde i just en brand.
Sorgligt.

Från logdans till covid känns steget obegripligt långt.
Men dagens värld har inga ljuva toner runt sig.
Bara en monoton grå och dyster klang.
Var än du hör.
Var än du ser.
Var du än är.
Vem du än är.
Smittspridning och restriktioner.
Och uppskjutna matcher.
I vilken sport det än må vara.
Alla äro drabbade.
En dag på, den ack så fina, Text-tv:s resultatservice lös det ”Uppskjutet” eller ”Inställt” i skrikande lila färg på nästan alla matcher från 377 och framåt.
Det var en skrämmande syn.
Jag låg vaken långt in på småtimmarna och yrade ”inställt…uppskjutet….inställt…”

I den högsta serien i vår sport börjar läget vara kritiskt.
Pulsmätaren på folket slår i ändläge.
Hur får man plats med alla uppskjutna matcher?
Hur knyter man ihop en läckande säck?
En säck där alla matcher ligger
 samlade men en efter en rinner ut i det stora tomrummet.
Svettiga tider för seriemakaren.
Ingen vintersemester den närmaste tiden.
Själv är jag glad över att jag blev en enkel fabriksarbetare som inte behöver bli än mer gråhårig över såna problem.

Även  världens bästa allsvenska har problem.
Många matcher har skjutits på framtiden.
Mitt Kalix har fyra.
Två är ombokade.
Den från annandagen uppskjutna mot Falun på deras is spelas 23 januari.
Den från dagen efter annandagen mot Ljusdal spelas 22 januari.

Inte för att vara sån men de höga röster som ljöd då Kalix fick smitta och tvingades ställa in mot Falun har inte hörts i någon av alla de andra matcherna som drabbats.
Röster som antydde.
Så urbota fånigt.
Det ska dock i ärlighetens namn nämnas att det antyds även på min plats.
Inte ett dugg bättre.
Eller som vi säger här: Inte ett dugg villre.
Att börja med sånt jävla trams mot lag som drabbats av sjukdom är så dåligt att det inte går beskriva.
Personligen blir jag väldigt illa berörd över sån misstro och misstänksamhet.
Säger laget att de drabbats så litar vi på deras ord. Punkt.
Och ett smittat lag ska inte resa åt något håll.
Varken det är uppåt eller nedåt.
Så skärpning ombedes.
I bandyn är vi alla medspelare.

Till något trevligare.
Betydligt trevligare.
Damernas helg.

Vi har inte sett dem sen helgen då den skäggige i sin röda dress friserade sina renar snygga inför kommande helgs rundresa bland slott och koja.
Almanackorna visade 18 december.
Vi stod på läktaren i en stilla lördagskväll och såg våra rödvita damer långsamt mala ned ett tappert kämpande Bollnäs.
Ett Bollnäs som hoppade, ett Bollnäs som kastade sig, ett Bollnäs som gjorde allt för att bärga poäng hem till Hälsingland.
Det stod länge 2-2 och hälsingskorna hade vittring.
Hemmalaget tryckte på.
Skapade ett hundratal chanser men BGIF:s keeper var bland det vassaste jag sett.
Briljant målvaktsspel.
När så 3-2 och direkt efteråt, lite snöpligt, 4-2 så orkade inte damerna i vitt repa mod.
Det blev 5-2 till Kalix då.
Vi på läktaren lommade nöjda hemåt.
Vi hade bjudits på bandysport av fin klass.

Men det var då.
Sedan dess har damern fått nöta åkvägar och hörnvarianter tills det runnit ur öronen.
Så nu äntligen är det dags.
På med tävlingsdressen igen.
Man börjar på lördag i samma stund ”Melodikrysset” tar slut.
Landets klockor visar 11:00.
Motståndet har packat trunk hemma i Jämtlands huvudstad, Östersund, och åkt buss i sextiofem mil.
Knappt hunnit sätta sig förrän resan var slut.

1974 var året som började på en tisdag och under sommarens fotbolls-vm undrade Bengt Grive vad klockan var då Ralf Edström bombade in 1-0 på tysken.
1974 var också året då det en septemberdag bilades en ny bandyförening i Östersund sedan Ope IF lagt ner sin sektion för ädel bandysport.
Östersund BS.

Det dröjde dock fram till säsongen 2007/2008 innan föreningen kunde ställa upp med ett damlag i en seniorserie.
Då man saknade lite folk för ett fullt lag fick man förstärka truppen med damer från det, samma år, nedlagda laget från Sveg.
Sveg!
Jag kan ju känna lite sorg över att inte Sveg är med på bandykartan längre.

Värt att nämna är ju också Maja Engström.
Under vintern 2010/2011 skrev hon in sig i historieböckerna då hon som målvakt i det svenska F17-landslaget tog hem pokal och guldmedalj.

Denna säsong har tyvärr ÖBS fått se förlusterna stå på rad.
Sju matcher.
Sju förluster.
Men ingen gamnacke och hängande läpp, jakten på poäng går vidare.
Poängbäst i laget är, lagkapten, Amanda Aldengård.
Hon har gjort sju av lagets tio mål hittills.
Hon syns i tröja #7.
Varning utfärdas.

Och efter lördag kommer söndag.
Då kommer ett annat lag på besök.
Härnösand AIK.
Granne längs E4.
Femtiofem mil.
Med start på klassiska Högslätten.
Ut på E4:an.
Över den makalöst vackra Höga Kusten-bron.
Och sen raka spåret.
Över den kanske inte lika makalöst vackra men betydligt nyare Kalix-bron och upp till vår arena.
Matchstart redan 10:00.

Mitt enda framträdande som någon slags ledare för ett bandylag gjorde jag en helg i januari 2002 i Härnösand.
Det var någon cup för tjejer, kanske F13 eller nåt liknande.
En av de ordinarie ledarna hade insjuknat någon dag innan avfärd och eftersom jag följde laget nära då vår dotter spelade så fick jag förfrågan.
Jag minns tyvärr inte hur det blev med framgångar.
Men jag har inget minne av äggkastning mot bussen då vi kom hem så det kanske inte var allra sämst.
Å andra sidan fick jag aldrig nåt kontraktsförslag om fortsättning.
Men vi hade ofantligt kul den helgen.
Och blev otroligt bra bemötta av arrangörerna.
Sånt är mer värt att minnas än resultat.

Föreningen Haik såg dagen ljus redan 1945 och hette från början Bollklubben Virgo.
Tyvärr var det namnet då upptaget så det var bara traska upp till kyrkan och ta om dopritualen.
-Jag döper dig till Härnösand AIK…….
Hurra, svarade församlingen då de slapp bära supporterkläder med BK Virgo-tryck.
I föreningen hade man då fotboll, bandy, skidor, pingis och allmän idrott.
Allmän idrott?
Lite blandade småhopp kanske.
Haik-herrarna inom bandyn har vi i dåtiden sett lika ofta som vi ser Ljusdal i nutiden.
En ständig gäst på våra tre lags hemmaarena.
Många klassiska matcher.
Utom en säsong.
84/85.
Då var de rödklädda i högsta serien.
En säsong sen var det tack och hej.
Damerna har lyckats bättre.
Mycket bättre.
Efter avancemang 1984 har de har säsonger bland grevinnor och adel i finrummet.
I årets tabell huserar laget på fjärde plats.
Två poäng före Kalix på sjunde.
Jämnt som en finländsk motorväg.
Lagets bäste målskytt heter Sandra Timan.
Hon har satt sex av lagets tjugotre mål.
Och hon bär tröja #21.
Håll ögonen öppna då hon tar fart.

Hemmalaget då?
Jag har sett två av deras tre hemmamatcher och jag gillar det.
Under ledning av en coach som strösslar beröm över sitt lag närhelst jag pratar med honom bjuder laget på en härlig bandy med en frisk offensiv tanke där många deltar i speluppbyggnaden.
Det är kul att se.
Bäste målskytt är Tanja Illarionova som gjort hälften av lagets målskörd.
Åtta av sexton.
Tanja är dambandyns starkast lysande stjärna på vår ort.
Varvar spel med Skutskär i Elitserien och Kalix i Allsvenskan.
Och.
Det här är anmärkningsvärt.
Hon fick länets tidningar att skriva om dambandy!
Bara en sån sak.

Och jag måste också passa på att berömma det engagemang som finns runt laget.
Ett driv och en framåtanda bland folket.

Slutord.
Masa er till arenan till helgen!
Order.

// Sargis
Som är förbaskat sugen på bandy.