Kylan kom

Gungfly är en matta av levande och döda växter, torv, drivved med mera som flyter på vattnet.
Så står det skrivet i den heliga Wikipedia.

Gungfly är också det underlag svensk bandy befinner sig på just nu.
Det svajar rejält under fötterna.
Och jag börjar bli less.
Jag känner ett visst obehag varje gång jag öppnar någon av bandyns intressesidor på nätet.
Minskad publik.
Ekonomiska skandaler.
Ekonomiska bekymmer av gigantisk karaktär.
Svarta, dystra ,molokna rubriker.

Någon sade att all reklam är bra reklam.
Att det är bra att det skrivs om vår sport i media.
Vara vad det månde vara.
Fan vet.
Inte för att de uppståndna fallen på något sätt ska sopas under varken matta eller stol.
De ska upp i ytan.
Vädras.
Dammas av.
Bort med byken.

Men.
Det är banne mig inte någon bra reklam.
De som skrattar mot vår sport lär inte skratta mindre.

Det är sorgligt att allt det fina ska försvinna i takt med snöflingorna som driver mot okända mål i vinternatten.
Jag vill läsa om lirare, om framgångar för olika lag på olika nivåer, om tränares idéer för framgång och välmående, långa reportage om bandyn på småorter (så länge det nu existerar) och andra liknande texter.
Jag vill inte läsa om de gråa moln som tornar upp sig på bandyhimlen.

Jag läste en fin liten historia som ”Bandypuls” satt ihop om de ideella krafterna som bygger is i Söderfors där pamparna i Tierps kommun sagt nej till konstfruset på Bruksvallen.
Ja, den heter så där också.

Vi har hela hösten blivit itutade hur publiken sviker.
Vad ska göras?
Vad och hur och när och varför.
Frågor, frågor, frågor.
Kanske dags att ställa de frågorna till de som stannar hemma.
Inte ägna spaltkilometrar på klagande och suckande.
Det lockar inte en enda extra människa till arenan.
Inte en.

Sen kan vi samlas i små grupper och diskutera varför klubbar runt om i landet blöder ekonomiskt.
Ett sorgligt kapitel.
Jag är alldeles för dåligt insatt i klubbars ekonomiska förfarande för att uttala mig, men jag blev redan när jag var liten och halkade omkring vid träsargarna på Nyborgsvallen förmanad av mina föräldrar att aldrig någonsin handla för pengar som inte fanns.
Aldrig någonsin.
Och lånade jag en tioöring till en kola av någon kamrat så skulle det betalas igen.

Kanske lätt sitta här och raljera men…..

Hur råda bot på viruset?
En sexveckorskurs i ekonomi via Hermods?
Lönetak?
Ja, definitivt.
Skulle man betala spelarna efter vad de är värd skulle var och en få miljonbelopp.
En bandyspelare lägger en ofantlig tid på träning, match, resa och är dessutom i fullt arbete och, i många fall, även småbarnsförälder.
Och ersättningen ligger på nivån tolv och femtio och en rikskupong.
Jämför med käppakrigarna som är heltidsproffs långt ner i divisionerna.
Och tjänar på ett byte det jag har i årslön.
Plus en rikskupong.

Vi är tyvärr inte på den nivån i bandyn.
Eller är det tyvärr?

Värvningsförbud?
I mitt svarta block är det en självklarhet.
Jag brukar ligga vaken om nätterna och fundera på hur klubbar kan värva det de vill och sedan inte ha pengar att betala med.
Usch.
Ett hån mot mindre klubbar som sliter och kämpar för sin överlevnad blir brandskattade på spelare av de stora fräsarna som lockar med oxfilé, Ferrari och obegränsat pengaflöde.
Som de sedan inte har råd med.

Ska felande klubbar kastas ut via bakdörren av Elitseriens salong?
Efter en åthutning så, ja.
Har de ena året fått en knäpp på snoken så är det bara packa ihop och kliva ner ett steg om inte knäppen på snoken ändrat deras mönster året efteråt.

Det jag filurar över är.
Var tog moralen vägen?
Känns framgången på riktigt då man genat i kurvorna?
Är jag glad och stolt över en medalj runt halsen då spelet bakom kulissen inte varit helt rent?
Hur kan man låta blödningen pågå utan åtgärder?

Som sagt.
Jag vill inte att världens vackraste sport ska svärtas ned av svarta rubriker.

Sen finns det de som vill se fler spelare som skapar rubriker.
Stora feta rubriker.
Spelare som ”sticker ut”.
Det köper jag rakt av.
OM.
Om det handlar om bra rubriker.
Om det är spelare som presterar bra sport.

All reklam är inte bra reklam.

Det här däremot.
Det här är ljuvlig reklam för vår sport.
Jag klippte ut dessa härliga rader ur Östgötatidningen i Motala.
Det är bland det bästa jag läst sen jag läste min första bok om Dante och Tvärsan.

”Bandyn får ofta leva med olika fördomar, mycket beroende på sin karaktär. Det är något speciellt med isen, kylan, mörkret och bollen som faktiskt är svår att se. Men den som vågar ta steget in och har idrottsintresse lär sig snabbt att se rörelsemönster och charmen hos den otroligt fartfyllda sporten.

 Utanför isen finns det ännu mer att charmas av. De välkomnande leendena, de glada orden och de många ideellt arbetande människorna som drar sitt strå till stacken för att föreningen ska hållas vid liv imponerar. Souvenirerna som inbringar tre- eller fyrsiffriga belopp per match ger också värme, inte minst till de som i pausen förstärker klädseln med en halsduk eller mössa.

 Matchprogram för en ynka tia, 50/50-lotter, försäljning av korv och hamburgare. Många bäckar små är det som gör upplevelsen av ett bandybesök i Motala till en helhet, där historien möter nuet i Elitserien i bandy.”

Poesi.

På lördag kommer TB Västerås på besök.
De har de gjort förr.
De har besökt oss mången gång sen den tid man använde fax.
Och det brukar bli hårda duster.
Senast det begav sig delade vi lika på fyra.
Kalix #97 Chrille Frohm kvitterade på frislag i slutsekunden.
Det tyckte gästerna var regelvidrigt.
De menade på att domaren visat ”ett skott” och att då Olle inte fått peta bollen till denne Frohm.
Det blev lite palaver.
Hårda ord och klubbviftande i omklädningsrummet.

Inför denna säsong har TB tappat många av de tongivande från tidigare.
Så vad göra?
Man plockar givetvis in från egna led.
Unga, lovande, framtidslöften.
All heder för det.
I matchprogrammet vimlar av det av namn som har ett (J) efter sig.
Junior.
Vilket får till följd att skolan måste stänga, imorgon fredag, då många av eleverna är på turné till ett kylslaget Kalix.
I skrivande stund nosar termometern på tjugostrecket.
Så glöm inte långkalsongerna pojkar.

2002.
Det var året då Posten förändrades och servicen lades ut till handlare Sjökvists lilla affär och andra butiker.
Det var också året då TB:s #6 Kasper Sandgren föddes.
Han är sexton år.
Och.
Han är bra.

Och till er som inte ser mig där uppe där jag brukar stå så ser ni rätt.
Jag är inte på plats.
Vilket innebär att det inte dyker upp nån skrift efter matchen.

Sist av allt.

Glöm för tusans plåtar inte damernas matcher under helgen!
Lördag kommer Uppsala BoIS på besök.
Och på söndag kommer Hammarby.
Då har ni även chansen att få en rejäl lunch i magen innan avslag.
För det facila priset av 150 kronor köper ni matbiljett, inträde och fika i pausen.

Etthundrafemtio kronor för en himmelsk souvas, högoktanig bandytävling, glögg och pepparkaka!
Det vill du inte missa.
Anmäl dig på kansliet.
NU!

Och du.
Se till att inte betala med pengar som inte finns.
Det finns de som gör det.