Tisdagsmatch

Grå.
Grå november.
Fukt.
Fuktiga november.
Det har börjat växa simhud mellan mina tår.
Det som en gång var husets gräsmatta är nu ett mangroveträsk.
Krokodiler syns simma omkring.

Men det finns ljusglimtar i det gråa.
Stora glimrande ljus.

Skridskokul.
Ett fantastiskt evenemang som pågick under torsdagen och fredagen veckan som passerat.
Trehundrafemtio barn.
Trehundrafemtio.
Allt från förskoleklasser till årskurs två.
Trehundrafemtio barn.
Hälften ena dagen.
Hälften andra dagen.
En del med klubba och boll, andra bara åkte omkring.
Spel och lek.
Med glada sinnen och energimätaren på max.
Sån där äkta glädje som bara barn kan utstråla.
När de med rosiga kinder och trytande ork klev av från isen bjöds det på varm korv och festis som snabbt försvann i hungriga munnar.
Ett arrangemang med så mycket glädje att det gråa dasket hölls på andra sidan järnvägen där bakom läktaren.
Att kalla det lyckat vore lite futtigt.

Är ju på sin plats att tacka ungdomsledarna som ledde arrangemanget med gott humör och stadig hand.
Tack.
Kalix Bandys ”gubbgäng” som med flinka händer knöt skridskor och kokade korv.
Tack.
Och sist men, definitivt, inte minst: Johanssons Buss.
Ett stort och stolt lokalt bussbolag som, utan betalning, ställde upp med transporter till och från skolor runt om i vår kommun.
Tack.

Och kommande tisdag är dags för de lite större att inta scenen.
Kalix Bandys herrlag.
Och gäster från Södermanland.
Katrineholm.

Ett Katrineholm som efter ett år i lägre våning åter tagit steget upp till våning två i svensk bandys pyramid.
Inledningen av vistelsen där har börjat med en tvåmålsvinst mot kamraterna från Rättvik, även de nykomlingar.
6-4 och två friska poäng med sig på bussen hem från Dalarna.
Men säg den glädje som varar.
När detta skrivs är det bara någon timme sedan domaren blåste Game Over på Backavallen i Katrineholm.
När den signalen ljöd hade hemmafavoriterna mäktat med två mål medan gästerna i grönt och gult gjorde fyra.
Rättelse på sin plats här: Det var inte de gröngula som gjorde fyra, det var en och samme gröngul spelare som gjorde fyra.
Jonas Pettersson.
Inte ett obekant namn när det handlar om målskytte.

Och nu bär det av på säsongens längsta resa för grabbarna från ”Hemlige Arnes” (Klasse Möllberg) födelseort.
En resa till kanten av inlandsisen.
Kalix.
När jag tidigare i höst skrev att det, från vår ort, var lika långt till Murmansk som till Ljusdal tyckte någon att kommunens nya slogan borde vara.
Kalix – mitt mellan Murmansk och Ljusdal.

Det är nästan exakt på ett ungefär sex år sen sörmlänningarna gjorde den långa resan upp och då åkte de en lika lång resa hem med två poäng och mungiporna uppåt.
24 november 2012.
Vi med röda sympatier var förkrossade och oroliga.
Johan åkte på en riktig smäll och blev liggandes i eoner av tid innan ambulansen kom.
Det var obehagliga syner.
Jag frågade en skakad vit spelare vad som hänt och fick till svar att den gode Sundquist troligen svalt tungan och att ett snabbt och rådigt ingripande av Mats Rönnqvist räddat upp situationen.
Hemska minnen.
3-5 på tavlan men ingen brydde sig om det.
Ska tilläggas att det var en ren och skär olyckshändelse, inte ett spår av ojuste tilltag.

Den säsongen vann Katrineholm Fair Play.
Alltid en tröst då tabellplaceringen blev femma.
Sex poäng upp till kvalplats.
Där Kalix landade.

Säsongen10/11 slutade bägge kamperna lagen emellan med norrbottniska poäng.
7-1 i söderns land.
5-3 uppe bland polarbjörnar och isande klimat.

Vi kan också spola tillbaka bandet till säsongen då Kalix för alltid nålades fast på den svenska bandykartan.
Vårt första år i det som då hette Allsvenskan.
Säsongen 93/94.
Vi hade vunnit premiären mot Selånger.
Nu väntade första bortamatchen.
De rödblåvita kom hem med rak rygg efter att ha nollat hemmalaget på Backavallen.
3-0 i norrbottnisk favör.
Och när 1993 drog sina sista andetag åkte slokörade sörmlänningar hem efter att än en gång nollats av norrbottniskt järn.
2-0 denna gång.
Senare på våren spelade Kalix kvartsfinal och Katrineholm degraderades.

En annan match från förr är en där resultatet är utraderat ur minnesbanken men den ligger där och skvalpar p.g.a en spelare.
Han hade #8 och galler för nunan.
Han spelade i Katrineholm, tyvärr
Han var hysteriskt bra.
Publiken på IP skrek av skräck när han fick tag i bollen och satte fart.
Han hette samma då som han heter nu många, långa, år senare: Rinat Shamsutov.

Jösses, vad bra han var.
Ja, han är igång än.
Nu för tiden i AIK.

Apropå förr i tiden.
Fanns en stor målvakt i Katrineholm då.
I grå stickad tröja och kolad under ögonen.
Jag som alltid haft ett gott öga för målmän såg till att han ofta dök upp på Ugglegränd IP där två snöklimpar markerade målet och belysningen var gatlampan mellan Wikströms och Hedlunds.
Det kan hända att den riktiga Tommy Axelsson var bättre än han som sprattlade omkring under gatlampans sken var och varannan vinterkväll på en gata i Kalix.

Då så.
Då börjar vi väl ladda upp inför tisdagen.
Vi välkomnar de långväga gästerna upp till Kalix – mitt mellan Murmansk och Ljusdal.

Till sist.
Vila i frid Dante.
Världen blev lite mörkare nu.

Katrineholm 

103 mil bort ligger Lars Edvin Lagerbäcks födelseort.
I år 70 år ung och en meritlista, inom fotbollen, längre än ett kassakvitto från Ikea.
Han inledde sin långa karriär med att själv spela i Alby, dit familjen flyttade då Lasse var liten parvel, och umeålaget Gimonäs.
Hans kunskaper som spelare bar honom inte på några högre höjder så efter att ha tränat några ungdomslag tog han sig till GIH och studier inom idrottens hemligheter.
När studenten firats tog han sin ryggsäck och drog till Bollnäs där tränarkarriären startade på allvar i Kilafors.
Karriären fortsatte uppåt och 1998 tog Tommy Söderberg Lasse till sin assisterande förbundskapten för Sveriges landslag. 2004 blev han ensam på posten.
Efter ett VM med Nigeria kom så hans stora glansperiod. Förbundskapten för Island.
Han gjorde sån succé bland jöklar och gejsrar att många öbor, 2016, ville ha honom som alternativ i det kommande presidentvalet.