2018

Så har vi då tagit de första stegen in i 2019.
Smygande längs väggarna.
Lite avvaktande.
Hur ska detta år se ut?
Vad ska hända?
Vilka får stå med pokalen i händerna på Studenternas läktare i mars?
Vilka tar hissen upp?
Samma hiss i motsatt riktning?
Vem blir statsminister?
Blir det någon statsminister över huvud taget?
Blir sommaren lika underbar som 2018?
Vem ska läsa ”Nyårsklockan” från scenen på Skansen?
Ring klocka, ring.
Frågorna är oändliga.
Svaren likaså.

Hur var då 2018?
Året som började en måndag och slutade med en snöstorm.
Året då Jerry Williams gick ur tiden och sommaren var rekordvarm.
Landet stod i lågor och medan politiker käbblade gick folket ur stugorna och hjälpte brandkåren på de sätt de kunde.
I Ljusdal ställde bl.a bandylaget upp med hjälp och service.
Hedervärt.

Edsbyn vann SM-guld i en final som går till historien som en av tråkigaste.
Mållöst i första halvlek och inga målchanser.
Vi stod artontusen runt isen och snarkade i kör.
Den andra halvleken blev aningen bättre då “Byn” tidigt gjorde 1-0
Vi kan minnas Martin Frids 2-0 mål där han satte fart direkt från syndarnas bänk och med vilja och kraft tog sig långt in på Saik:s planhalva där han avfyrade en missil som Joel Othén nog ännu funderar över var den tog vägen.

Det jag också minns från finalhelgen i Uppsala går i färgerna grönt och gult.
Skutskär IF:s färger.
Det bor 6000 i brukssamhället, vid väg 76, två mil sydost om Gävle.
Jag tror de flesta hade tagit sig till Uppsala för att följa sitt lags väg mot SM-guld.
De glada skutskärsborna satte färg på Studenternas under finalen och deras lag satte färg nere på isen.
Damerna i Skutskär bärgade hem föreningens första SM-guld och, såvitt jag vet, så hurras det än i manöverrummen i massafabriken på orten.

På förmiddagen innan finalen fick jag, äntligen, gå med i en ”Bissen Brainwalk”.
Hade även förmånen att få träffa, och växla några ord, med grundaren själv.
Mathias ”Bissen” Larsson.
Denne vardagshjälte som trots egna motgångar oförtröttligt jobbar på för sin insamling till hjärnforskningen.
Det kändes därför riktigt bra att få delta.
Jag, frun, Lars Fall och många hundra andra gick en tvåkilometers promenad för en god sak.
Och.
De var där också.
De gröngula från Skutskär.
Många var de som med flaggor och kläder tog täten i lämmeltåget.
En häftig syn.

För övrigt så var Lars Fall en trevlig prick.
Han lade skridskorna på hyllan efter Sirius sista match i serien.
Det gjorde Johan Jansson Hydling också.
Två profiler som gjorde bandyn lite bättre.

För mitt Kalix Bandy var 2018 ett omtumlande år.

 

Stärkta av bortavinsten i Motala i 2017:s sista match tog nu Kalix fart i årets första match där TB Västerås stod på andra sidan mittlinjen.
5:te januari, snöfall och sju grader kallt.
Lika på fyra och tumultartade scener då slutsignalen ljöd.
Hemmalaget hade just kvitterat på ett frislag i den sista skälvande sekunden av kampen.
En viktigt poäng i bottenstriden.

8-1 i baken nere i Sandviken följdes upp med en, oerhört, snöplig torsk mot de blivande mästarna från Edsbyn.
1-2 på tavlan men hemmalaget var så väl värda en poäng att det sved ordentligt i skinnet när jag körde hem den tisdagskvällen.

Två förluster till på kontot innan det var dags för uppehåll.
Ett uppehåll då VM skulle avgöras långt bort i fjärran.
Chabarovsk, Ryssland.
1028 mil i bil från Kalix.
Sen finns det de som tycker jag har långt till jobbet då jag pendlar 4(!) mil t.o.r varje dag.
Långt där borta blev det en silvermedalj för de blågula efter uddmålsförlust mot hemmanationen.
Fjärran från herrarnas VM i en mäktig arena spelade damerna sitt VM på en liten sjö i en park i Chengde, Kina.
En is som inte ett herrlag hade klivit ut på ens under pistolhot.
Damerna vann guld sedan Camilla Johansson gjort finalens enda mål mot Ryssland.
Camilla Johansson, som också fick pris som ”Årets  Damspelare”, lade skridskorna på hyllan då hon sakande motivation för ännu en säsong.
Ett, ack så tråkigt, besked.
Än tråkigare då hennes klubb, Kareby IS, senare under våren lät meddela att man är tvungen dra sig ur Elitserien då tappet på spelare varit alltför tungt.
Och att inget lag kände sig manade att ta över vakansen i Elitserien känns ju heller inte särskilt munter.

Vi vänder tillbaka till vackra Kalix.
VM-uppehållet var kallt.
Och snörikt.
Hela den vintern var snörik.
Nåt kopiöst snörik.
Jag kan inte minnas dess like.
Å andra sidan är mitt minne kortare än ett andetag.

I dessa usla förhållanden försökte Kalix stolthet, Kalix Bandy, träna sig bättre inför det dramatiska slutvarvet av Elitseriens tjugosex varv.
Och, eventuellt, ett kval.
Än fanns hopp om fast mark.

Första matchen efter uppehållet.
Onsdag 7 februari.
IK Tellus.
Ett IK Tellus som jag under hösten fick den stora äran att få skriva en text på deras hemsida.
Ett ärofyllt uppdrag som jag känner lite stolthet över.
Tack än en gång för det.
Men nu var det februari och dags för match.
Och jag var bergsäker på vinst.
När domaren från Uppsala, Mikael Hillerius, blåste för sista gången brände de röda siffrorna på resultattavlan mig i ansiktet.
1-7.
1-7 mot konkurrenten i träsket.
1-7 och nu var allt hopp om fast mark borta.
Kvalspel är ett faktum.
Bara ställa in nervmedicinen på hög nivå.

Det som inte skulle bli av blev nu av.
Ännu ett fruktansvärt kval.
Hu.

Under tiden vi väntade in kvalet avgjordes spelet i våningen under.
Allsvenskan.
Efter en nervkittlande sista omgång stod det klart att ett litet lag från Halland tar hem det hela och belönas med en plats i finrummet.
Från Halland.
Frillesås BK.
Jag kan väl inte påstå att jag tänker på bandysport när någon nämner Halland.
Men desto roligare.
Alltid kul med små klubbars framgång.
Att jag sen ser på FBK:s klubbmärke att föreningen bildats det gyllene året 1960 gör ju inte saken sämre.
Fin årgång.

Det står också klart att Falun och Nässjö tar de bägge kvalplatserna.
Kalix och Motala väntar från Elitserien.

Det börjar ju bra för mitt lag
4-4, efter en sista-skottet-kvittering, nere i Falun.
Hemmavinst 4-1 mot Nässjö.
Hemmavinst 5-3 mot Motala.
Nu kan väl inget gå fel…….
…det gick fullständigt fel.
Haveri på turné i södra Sverige.
0-4 i baken i Motala.
Sen kom kraschen.
En fredagskväll i början på mars då jag och frun såg Tomas Andersson Wij på Kulturens Hus i Luleå.
En konsert med fem plus i betyg.
När så den magiska ”När solen färgar juninatten” klingade ut sneglade jag på telefonen.
Allt svartnade.
Kalix Bandy hade totalhavererat i Nässjös fina bandyhall.
En uddamålsförlust hade jag väl klarat utan hjärtattack men 4-8.
4-8 mot ett Nässjö som dittills inte tagit en enda poäng.
Det var tur vi satt i sköna fåtöljer och njöt av fin musik annars hade mitt sinne kokat över.
Inför sista matchen fanns en liten, liten, nästan ogripbar strimma av hopp.
Vinn mot Falun med fem bollar!
Enkel matematik.
Fanns lite andra scenarior också men det var mer på Albert Einstein-nivå.
Vinn med fem var ordern.
Johan gjorde 1-0 efter femton sekunder och det var solklara 3-0 i paus.
De röda styrde och ställde kampen i god anda.
Det kanske kan gå ändå.
Nähä då.
Falun reducerade två gånger om och tåget ut från Elitserien tutade för avgång vid järnvägen bakom läktaren.
Det var en mycket mörk kväll.
Trots att jag var lite förberedd på den så var den oändligt mörk.
Kalix Bandy lämnar Elitserien.
Slutsignalen hinner knappt ringa ut sin klang innan vår lokala tidning skriver om vilka som nu ska lämna klubben.
Ett lågvattenmärke i klass med reportaget nyligen om en f.d spelare i Luleå som kastat handskarna och slagits för första gången i en NHL-match.

Vardagen och tideräkningen bryr sig inte ett dugg om vår degradering så tiden går och vardagens ekorrhjul snurrar på.
På den årliga funktionärsträffen förkunnar vår skyttekung, Johan Sundquist, att han inte har några som helst planer på att flytta.
Det stora klubbhjärta som finns i den kroppen är av guld.
När dagen då Johan lägger ned sin verksamhet ska en staty resas på torget vid Gallerian.
Glada över det går vi hem.
Och väntar på fler glada besked.
Tystnaden faller över bygden.
Biblioteket i stan är rena karnevalen i jämförelse.
Inte ett ljud om någonting.

När så sommaren är skir och livet tar fart är det dags för årsmöte.
Ett årsmöte där vi medlemmar blir skjutna i sank.
Skjutna i sank av en ekonomirapport som var kolsvart.
Svart som en utbrunnen tändsticka.
En stämning av chock och förvåning låg över klubbrummet där kaffet i kopparna kallnade och fikat började smaka mögel.
Nu var läget prekärt.
Ingen peng på kistbotten.
Ingen spelare, förutom då Johan och två, tre till som satt på längre kontrakt samt Anton Khrapenkov som helst av allt ville ha en fortsättning på orten och i laget.
Ingen tränare.
Ingen ordförande.
Föreningen gungade betänkligt.
Plötsligt var sommaren inte lika skir.
Frågorna var många.
Svaren var få.

Men som sagt, varken tiden eller vardagen bryr sig om sådana triviala saker utan rullar vidare.
I samma takt som alltid.
En sekund i taget.
En helt sagolik sommar passerar.
I tropisk värme släpper vi alla funderingar och välmåendet är på topp.

På ett extrainsatt årsmöte väljer vi in en ny ordförande.
En ordförande som andas optimism.
Hans driv smittar av sig och en liten, ack så liten, ljuskälla börjar anas.
Nu börjar det också rulla in påskrivna kontrakt.
Gamla som nya namn presenteras.
Och ”Palle” Rönnqvist presenteras som ny tränare.
Den största krisen är över.
Vi står redo för kommande vinter.

Någon vis gammal tänkare ska en gång ha sagt:
”Per aspera ad astra”
”Genom svårigheter mot stjärnorna”
Undrar om den gamle tillhörde forntidens Kalix Bandy?

Per aspera ad astra.
Tänkvärda ord.

Hösten drog in över vår ort.
Älgjakt och löjfiske för många.
Andra plockar svamp.
Jag sitter inne i stugvärmen och väntar på seriestart i Bandyallsvenskan.
Sverige går till val.
Ett val som inte är färdigt än.
Alla tror sig ha vunnit.
Även de som förlorade.
Och ingen vill samarbeta med någon annan.
Mer ordning och reda vid sandlådan vid byns förskola än i riksdagshuset.
Dock förundras jag över hur det där partiet ute på högerkanten kan få de siffror de får.
Känns skrämmande.

Min moderklubb Nyborgs SK meddelar att de inte ämnar ställa upp i bandyns div1 Övre Norrland.
Nu blir det så där mörkt igen.
NSK.
Med världens vackraste klubbvisa.
Tyvärr, räcker det inte med en vacker klubbvisa om man inte har spelare så det räcker.
En sorglig utveckling.
Det fanns en tid då Nyborgsvallen, kväll efter kväll, vimlade av ungdomar i alla åldrar och kunskapsnivåer.
Då ”Plankommittéen” hade röda skoteroveraller och bandyn var byns samlingspunkt.
Och nu finns inget kvar.
Men.
Viktigt är ju.
Klubben har inga som helst avsikter att lägga sig platt.
Ligga likt en mört på torra land och kippa efter andan.
Idag visar NSK ett driv och en framåtanda med engagemang och aktiviteter som åter börja samla folket i vår by.
Nu senast en hemvändardag med massor av olika aktiviteter.
Bl.a en bandymatch där vi fick se ”Palle” göra mål, Peter Nilsson Sandlunds finter, Kalle Taréns bländande målvaktsspel och många andra godsaker från stjärnor med en framtid långt bakom sig.
Kul att se.
Och publiken trivdes i de tio minusgraderna.

Under säsongen har annars vår sport kantats av gnäll, jämmer och svarta rubriker.
Jag kan ju tycka att det ibland gått lite över styr.
Inget ska väl sopas undan men ska vi inte försöka göra god reklam för vår lilla sport.
Lyfta fram allt det positiva med bandyn och inte bara stå på barrikaderna och klaga över svikande publik, usel skötsel av plånböcker mm mm.
Annandagen var en fantastisk reklam.
Stor tillströmning till arenorna.

Över 900 i publiken på div1-matchen Gustavsberg – Djurgården häromdagen borde få lite rampljus.
Likaså Derby/Linköping – Åtvidaberg på annandagen som också drog drygt 900.
Sånt ska belysas och hyllas.

241 på Bruksvallen där Karlsborg och Haparanda gjorde upp om annandagens poäng är också bra.

Apropå Bruksvallen.
Så heter även arenan i Söderfors.
Där Patrik och Mikael Nilsson tog sina första skär.
Där Erik Pettersson också vinglade omkring på sina små skridskor.
Där ledningen I Tierps kommun tog det mindre geniala beslutet att inte dra igång kylanläggningen för konstfruset.
-Nej o nej, här ska vi spara pengar! muttrade de som bestämmer.
Det gick en tid i mörker.
En lysande kraft av revansch och jävlaranamma spreds över den lilla orten.
Skjortärmar kavlades upp.
Ideella krafter såg till att spola upp banan igen.
En spark i baken på de förnäma inom kommunhusets väggar.
-Oss ska ni inte välta.
Rosor till alla ni som hjälpte till där.

I Bandyallsvenskan har vi kommit halvvägs på färden.
För mitt Kalix har det varit ömsom vin, ömsom vatten.
I en, likt ifjol, mycket jämn tabell ligger laget idag på plats tio.
Fyra pinnar från kval.
Med tanke på förutsättningarna är det klart godkänt.

Själv tycker jag denna serie är trevligare än den övre.
Må vara att tempo och kunskap är högre där uppe men jag tycker ändå denna har sin charm.
Sen är det ju, givetvis, roligare att se mitt lag vinna.
Det var inte så roligt alla gånger då jag körde hem efter alla dessa förluster.
Ibland kändes vägen, lång, mörk och trång.
Den vägen är betydligt ljusare denna vinter.
Och, banne mig, lyser inte gång- och cykelvägens lampor lite starkare där efter ”långsträckan”.

Per aspera ad astra.

Nu ser vi till att 2019 blir ett bra år för vår sport.
Det är den värd.
Ut på drivorna eller in i en hall.
Ta med en vän eller två som inte begriper bättre och visa det vackra.
Stötta ditt lag.
Och kom ihåg.
”Det finns två saker som är bättre i verkligheten än på tv, det andra är bandy”

Vi ses!