Premiär i dur

De e söndag morgon.
“Tumble outta bed and I stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
Yawn and stretch and try to come to life
Jump in the shower and the blood starts pumpin’.”

En titt på termometern får blodet att isa.
Att sluta pumpa.
Att bilda istappar i ven och artär.
Tolv grader under noll.
Kanske tretton.
Lägg därtill en nordanvind som samlat kraft och kyla uppe bland argsinta isbjörnar uppe på Nordpolen, satt fart över hav och Norge, tagit E10 söderut för att så småningom blåsa ur all värme hos oss i Norrbottens kustland.
En isande kyla som fått de luttrade invånarna i sibiriska Ojmjakon att dra på sig långa kalsonger, stänga skolan och gorma över hur kallt det blivit.
En isande kyla som fått tuffa män ute på Berings Hav att ge upp sin jakt på inkomstgivande krabbor.
Nåväl, bara dra på ett extra lager långa kalsonger och sockor av varmaste material.
Vi bandyvänner klagar aldrig över kyla.
Vi klär på oss.
Tömmer garderober.

I denna bistra söndagseftermiddag var det så dags för Kalix Bandys herrar att göra hemmapremiär för säsongen.
Laddade och till tänderna fokuserade på revansch för förra helgens plump mot Skutskär.
Man har ätit taggtråd, huggorm och jävlaranamma under veckan som gått.

Första halvlek
Vid pass 14:00 blåste dagens domare Andersson igång det hela.
På ena planhalvan en mycket trevlig samling män från Uppsala.
På den andra ett rödklätt lag med glödande ögon.

I et rödklädda såg jag till min glädje att ”Jocke” Persson var tillbaka efter en tids vila med en massa ben i ansiktet som inte suttit ihop.
Med galler för ansiktet gled han in med #87 på ryggen.
Mycket glädjande.

Matchen är alltså igång.Tjugofem sekunder gångna .
Hörna nummer ett för Kalix.
En minut och tjugofem sekunder gångna.
Hörna nummer ett för Unik.
I den fjärde minuten står det lika på två i hörnor.
Intensiv start.
För speaker och skribent.

Dock var hörnor av sämre slag så de bägge tränarleden kunde pusta ut.
Sen slutade det droppa hörnor.

I en helt annan minut missar Johan Sundquist ett friläge.
Eller rättare sagt, Uniks fenomenale keeper Gustav Holmgren gör en strålande parad.
Lugn, mjuk och följsam reder han ut hotet från Sundquist.
Kanske ska det vara mål där.

Hemmalaget börjar nu få ordentlig snurr på sakerna.
Ser riktigt bra ut.
Bra tempo och många deltagare i anfallsraiderna.
Och defensiven är betongfast.
Vi väntar på mål.
Och fryser i nordanvinden.

Ett strålande anfall där Niklas Sundqvist och Anton Voronchikhin sågar sig igenom är delar av millimetrar från att resultera.

Så kommer det då.
Målet.
Och inte vilket litet mål som helst.
Det är målet med M.
För en halv minut sedan låg han på isen med smärta.
Nu gör han en uppåkning som saknar motstycke i svensk bandyhistoria.
De vita männen från Uppsala snurras bort och hit och dit av en rysk vänsterhalv som heter Anton Khrapenkov.
Efter den prestationen serverar han sin kamrat Ivan Detsura till öppet mål.
1-0.
Publiken är jublande glada.
Jag kippar ännu efter andan efter den uppvisningen.
Jösses!
Det sitter just nu grånade gamla män i en hemlig bunker och går igenom gammalt filmmaterial för att se om det någonsin setts något liknande.
Jag är tveksam.
Bandy är oerhört vackert.

Vi står där och, likt en brax på torra land, kippar efter luft efter det målet.
Matchen fortsätter som att inget hänt.
Kalix fortsätter trumma på.
Jag kan tycka om det jag ser.

De vitklädda ska dock inte be om ursäkt för sin match.
De står upp bra, skapar kanske inte några allvarliga hot framför Oskar Sundqvist i hemmamålet men de är alls icke oävna.

I minuten tjugosju är det åter dags för hemmajubel.
Tjo och tjim.
2-0.
Simon Viklund på lagets femte hörna.
Från det hörn där tidigare grillkorven lockade.
Nu har all lockande doft flyttats över till det andra hörnet.
Så jag får väl kort och gott kalla denna hörna i världen för entréns hörna.
En vänsterhörna för anfallande lag.
Hur som helst.
2-0 och ett lugn sprider sig i min nu bottenfrusna kropp.

Uniks fenomenale målman gör en strålande räddning på ett närskott av ”Tony” Voronchikhin.
Den store ryssen står med händerna över huvudet och tror inte sina ögon när han ser, den i regnbågsfärgad tröja klädde, målisen slänga ut sitt långa högerben.
Bandy är som sagt vackert.

Och Viklunds Simon gör 3-0 på en målvaktsretur efter ännu en fin uppåkning av Khrapenkov.
Minuten?
Trettiofem.

Att försvarsgiganten Jonathan “Böna” Johansson gör mål sker inte ofta.
Nu är vi i en sån stund.
På lagets åttonde hörna.
Från entrén.
Från vänster alltså.

Och medan jag står och noterar ”Bönas” mål så passar givetvis gästerna på att göra sitt första.
Jag hinner bara se slutfasen av det anfallet.
Vilket var en fin syn med en fin liten flipp i trängt läge av mannen med anor i Kalix, Oskar Rönnkvist, till Teo Eklund som med fart tar sig igenom och förbi den röda muren.
Snyggt.
4-1.

Strax därpå tycker domare Andersson från Gammelgården att det är dags för kaffe.
Och tycker han det så blir det så.

Rast och vila
Där jag värmer mina bortfrusna tår och genomfrusna kropp inne hos gubbarna i byggbaracken som fungerar som speakerhytt känner jag mig nöjd med vad jag sett.
Fullständigt rättvisa siffror i 4-1 som med lite medgång i avsluten och en mänskligare målis kunnat vara större.
Ett hemmalag som trampat på ordentligt under de första fyrtiofem.
Länge sedan jag såg de röda snurra på så här.
Många delaktiga i anfall och lika många delaktiga i försvar.
Det känns som att mitt lag kommer bärga hem de två poängen som står på spel.
Så brukar det inte kännas redan i paus.

Andra halvlek
Nu är det så dags för den andra och sista rundan.
Mina tår har precis börjat ge sig till känna efter en längre stunds frånvaro.

I första halvlek dröjde det tjugofem sekunder innan Kalix fick sin första hörna.
Nu dröjde det tjugosju.
Tänk vad vi fick vänta.
Vi väntade förgäves.

I minuten som heter fyrtioåtta firar vi tiohörnorsjubileum.
Ett jubileum med bitter eftersmak då tilltänkt skytt missade boll.
Ser ändå rätt komiskt ut när han vevar på för fullt och bollen bara rullar förbi honom.

Femtiotvå.
Kalix ropar på straff då Simon faller.
Icke, sa Andersson.
Korrekt dömt, sa jag.

Femtiofyra.
Samme Simon som nyss föll bryter ett vitt uppspel högt upp i banan.
Hittar #92 Voronchikhin som skjuter från höften.
En halvmesyr till skott som lite turligt tar på en försvarande Unik-spelare och ställer målisen chanslös.
Snopet för honom.
Jag kör en stepp på min plats.5-1.
Nu kan bara mjältbrand hindra de röda från seger.

Det blir lite mer spel från Hawaii nu.
Varför vi nu kallar det för Hawaii?
Hur spelar de bandy där?
Hula-Hula natten lång.

Inget ordnat spel från något håll.
Gästerna försöker gå framåt.
Utan framgång dock då den röda muren är säker.
Och 4-0 målskytten ”Böna” är klockren på sin plats som libero.

En stund senare står och tänker på ledarstaben i Unik där i båset nedanför mig.
En lugn och bra stämning där trots det stora underläget.
Tränaren peppar på sina adepter i alla lägen.
– Bra Kalle!
– Bra Pelle !
-Kom igen Unik!
Aldrig något gormande.
Ej heller på domartrion.
Sånt uppträdande smittar av sig på spelarna som också uppträdde bra trots uppförsbacke, motsol och bakhalt.
All heder.

Gyssens stolthet Mikael Jansson skickar ett hörnskott rätt upp i nättaket i minuten sextiosex.
6-1.
Projektil.

I sjuttiotredje fastställs kvällens slutresultat.
6-2.
Samma scen som vid deras första mål.
Teo Eklund får ära för målet.
Oskar Rönnkvist för passningen.
Oskars farfar en bit ifrån mig tycker det är bra.

Det händer inte så mycket mer.
Någon röd hörna.
En vit hörna skapad av röd spelare vid mittlinjen får mig att muttra.

I den sista minuten är Niklas Sundqvist väldigt nära mål.
Hans skott träffar stolpen, målvakten och ut till en hörna vars skott fastnar i en bökande hög av röda och vita spelare.
Domaren viftar avvärjande med armarna.
Sen viftar han för ”Eld upphör”

Kvällens matchvärd Kalix Bygg &Plåt utser Uniks målis Gustav Holmgren och Kalix #92 Anton Voronchikhin till kvällens lirare i respektive lag.
Det hade jag också gjort.

Och nordanvinden fortsätter att vina runt huset.
Men i bandyhjärtat känns det varmt.

Till sist.
Vila i frid Åke Åkerlund.
Mångårig journalist på min blaska, NSD.
En man som ofta skrev om fotbollen i länets nedre divisioner.
Om de lite mindre lagen.
Om föreningar där klubbhjärta och möten över en kopp kaffe på ortens konditori betyder mer än tatueringar, fåniga frisyrer och sedelbuntar på Caymanöarna.
Han var dessutom en lysande tecknare, ofta mitt-i-prick-bilder där en av figurerna ofta hade ett plåster.
Hans teckningar i sportens värld höll klass av Rit-Ola och Börje Dorch.
NSD blir sig inte lik här efter.

Till allra sist.
Tack alla ni som stödjer Kalix Bandy oavsett väder och vind.
Ni är guld värda.
TACK!

// Sargis