Hemmapremiär

Dag trehundrafjorton i nådens år 2019.
Dag tio i november.

Jag har väntat så länge på just denna dag.
Jag har sett dem förlora i en tv-sänd match.
Jag har sett dem förlora i en urvattnad träningsmatch mot män från staden där ryska ishavsflottan ligger för ankar, Murmansk.
Men nu är det så äntligen dags.
Att dra på sig några lager kläder och pallra sig iväg till Fomab Arena för att bevittna Kalix Bandys herrlags hemmapremiär av säsongens upplaga av Bandyallsvenskan.

För länge sedan.
Året då Luleås Jim Reeves, Gunnar Wiklund, avlider, Jerry Williams ”Did I tell you” spelas på varenda bergsprängare och muren i Berlin faller.
1989.
Den hösten startade Div1 (dagens Allsvenska) så sent som 25 november.
IFK Kalix, som värvat in Ari Koivuniemi från Örebro och Niklas Oja från Kungsängen, började på bortais.
Likaså, mitt lag, Nyborgs SK med de nya namnen Markko Komula från OPS och Anders Söderholm, hemvändare från Vreta Kloster.
De bägge lagen mötte Härnösand och Söråker.
IFK kryssade i bägge matcherna medan NSK föll mot Söråker och tog sig en pinne mot Haik.

Hemmapremiärer helgen efteråt.
Kling, klang och jubel på Furuhedsplan och oavgjort på Nyborgsvallen.
IFK vann säkert med 5-0 mot Rättvik.
NSK och Borlänge delade pott med lika på tre sedan NSK jagat ikapp ett 0-3 underläge i kaffepausen.

I lite modernare tid.
Hösten 2004.
Femton år bakåt i tiden (!)
Känns som igår, eller förra veckan.
Vi var lite yngre då.
Det gjorde ont för Lena Philipson i Melodifestivalen och Porto hade tidigare under året vunnit Champions League.
Då inledde Kalix Bandy sin säsong i Elitserien med 1-6 i baken mot Edsbyn inför 1460 glada kalixbor på läktaren (åtminstone när matchen började)

Det skulle bli en väldigt mörk och tråkig vinter med respass ur finvåningen.
Utsparkade av ett gult lag från Hälsingland.

Nästan i nutid.
Tio år sedan.
Hösten 2009.
En fin säsong väntade för föreningen Kalix Bandy.
Senare på våren firar klubbens F17 SM-guld på Studenternas.
Medalj och stor pokal.
Lokal media tryckte löpsedlar.
Ett fint minne i mitt bandyhjärta.
Herrarna inledde den allsvenska säsongen med två raka torskar på kontot.
Västanfors borta slutade i moll och inte blev det bättre i hemmapremiären mot Örebro.

Förra hösten då.
Pukor och trumpeter.
Bad i fontänen vid busstation.
Bilar som tutar och kalixbor som dansar samba genom novembermörkret.

10-2 mot Västanfors följde upp med 7-2  mot Katrineholm.
Vi började drömma.
En dröm som gick i kras.

Nu.
Söndag.
Hemmapremiär i Bandyallsvenskan.
Världens bästa allsvenska.
I vinterväder.
Världen är vit.
Ett täcke av frost täcker grenar och gräsmattor.
Det börjar skymma strax innan gryningen.
Det är november.
Svinnovember.
Det är en gåva till oss alla att bandyn drar igång sina serier.
Annars skulle vintern bli för lång.

I bortapremiären föll Kalix tungt.
Blytungt.

I Söderhamns fina bandyhus.
Skutskär IF stod på menyn.
Nykomlingar på ett bananskal.
Undanstädade med stora siffror i Supercupen för en månad sedan.
Jag trodde på vinst.
Lastade in hus, hem och kommande årslön på en tvåa.
Sitter nu utblottad utan framtid i en kartong bakom Coop.
Allt gick fel, snett och fullständigt åt skogen bortåt Anderstjärn.
7-5 till de grönklädda nykomlingarna från orten med samma namn som en ö utanför Vasa i Finland.
Bara att bita i det, fruktansvärt, sura äpplet och gratulera Skutskär till segern.

Motståndarna
Söndagen motståndare från Uppsala.
Uppsala Näs IK
Unik.
Nykomlingar efter att ha gått rakt som Bredviksrakan genom div1 nedre Norrland förra vintern.
Sjutton matcher.
Sjutton segrar.
Odiskutabelt.
Klass.
Årets allsvenska säsong inleddes med kryss mot Borlänge Bandy.
4-4.
Man har också mött Kalix i Supercupen tidigare under hösten.
Den drabbningen vann norrbottningarna efter mycket möda och besvär stort som Norrland.
8-7 till Kalix i en match där Uniks målkung Tobias Engstrand gjorde fem av de sex uppsalienska målen.
Kan ju också tillägga att denne#4 Engstrand också gjorde tre av fyra strutar i premiärmatchen mot Borlänge.
Målfarlig herre det.
Håll ett öga på karln ni röda försvarspelare!

Finns också lite kalixblod i detta lag.
Oskar Rönnqvist.
Son till Patrick ”Patte” Rönnqvist som huserade i Kalix/Nyborg i en tid då vi bodde i grottor efter Köpmannagatan och det betade mammutar på Strandängarna.
Sonson till min slöjdlärare på mellanstadiet på Nystadsskolan i en tid då mammutarna var under tillverkning.

Vi backar oss tillbaka i tiden.
1947.
Samma år som legendaren i vår sport, Sören Boström, föddes.
Under en sommardag det året sitter några grabbar i tonåren och spekulerar över en lemonad.
De har lattjat med trasan ett tag och vill nu spela under mer seriösa former.
Sagt och gjort.
En förening bildades, fotboll spelades, dans och hålligång ordnades för att pengar skulle rulla in.
Året efter, 1948, var det så dags att starta upp leken med det lackröda nystanet.
Efter något år lades dock den sektionen i malpåse och supportrarna fick tålmodigt vänta fram till 1957 innan bollar åter rullade ute på bandyisen.
Man hade också under några år vid skiftet mellan fyrtio- och femtitalet en sektion med bordtennis som huvudtema.
Jag läser att de tjugofem aktiva fick samsas om ett bord.
Lite trångt kan jag tänka.
Rundpingis någon?

Till sist
Det om detta.
På söndag var det.
Klockan 14:00.
Vimmelfotograferna är på plats och röda mattan ligger utrullad och klar på en Fomab Arena som fortfarande är under uppbyggnad efter alla hemskheter i vintras.
Ska dock inte vara långt borta innan allt är i funktion igen.

Däremot så är arenan kvar på samma plats sedan starten 1994 så nog vet alla kalixbor var den ligger.
Jag håller alla tummar jag äger för att folket hittar tillbaka dit.
Det är våra gäster som rest nittio mil värda.
Det är grabbarna i Kalix Bandy värda.
Det är bandysporten värd.

Ty bandy är världens vackraste sport!

Väl mött.
// Sargis