partners-in-top

Säsongen bakom oss

När vi strax efter klockan 19 lämnade Fomab Arena för sista gången denna säsong lös strålkastarna över snötäcket och i ett av omklädningsrummen satt gäster från västkusten med förlustens sura eftersmak och i det andra satt hemmalaget med glada miner.
Mars månad hade dragit sina första andetag och vi vandrade ut i den eviga försäsongen.
Vi lämnade förutom de bägge lagen även en hel säsong bakom oss.
En säsong som stundtals var lite kinkig och snuvig.

Sommaren var i alla fall vädermässigt fantastisk.
Sol som värmde en dyster tid.
Semestern passerade i Formel1-tempo.
In i ekorrhjulet igen.
Och bandyspelare i Kalix drog på sig skridskor och hjälm och äntrade den lilla isytan innanför väggarna på ishallen bredvid.
Vi bandyvänner anade en fin tid framöver.
När ljuset från sommaren bleknar tar bandyn över.

Försäsong
Vad gäller den så älskade och fruktade Silly Season för Kalix Bandy framstår kommunens bibliotek som rena rama partystället.
Vi supportrar har inte hört en viskning från de innersta environgerna i föreningens lokaler.
Tystnaden har varit kompakt.
– Har vi ens ett lag? undrade många och darrade av olust.
Jag måste erkänna att jag, trots att jag försökte hålla skenet uppe utåt, hade en gnagande oro bland de inre organen.
Jag läste i olika medier om olika namn som skrivit på för än den ena, än den andra föreningen.
Jag åt mina grönsaker, bad min aftonbön och vattenkammade mig varje dag för att jag skulle bli bönhörd om en enda positiv nyhet.
Det enda som kablades ut var kontraktsförlängningar på Tuomas Mokko, Tony Vanha och Anton Voronchikhin.
Förvisso goda nyheter men mitt fromma leverne hjälpte föga.

När höstens gråa, våta, sura täcke lade sig över vår bygd var vemodet tungt.
Och det skulle bli än tyngre.
Vi hade just börjat få lite vetskap om att vi har lag att följa i vinter.
Både herrar och damer.
Lite extra kul med damerna då de fick hela förra säsongen bestulen av ett virus.
Det gråa och våta fortsätter.
Fukten tränger in i varje vrå av kroppen.
Och ingenting ser vi då allt ligger under de grå dimmornas grepp.
Lagen gnuggar is i baljan, vill ut på ytor.
Ytor som täcks av……
…” åh åh vatten, hela plan är täckt av vatten..”
Vi ser högre vågor på arenan än vi ser utanför Skagsudden under en frejdig oktoberstorm.
Det vill inte frysa.
Aggregatet är kaputt.
Trasigt.
Ur funktion.
Och det går inte laga.
Det. Går. Inte. Laga.

Hösten blir än mörkare.
Goda råd är dyra.
Snart ska allt rulla igång.
Och på arenan plaskar gäddorna i hörnens vass.
Det här är definitivt icke bra.
Icke alls bra.
Kommunen agerar snabbt.
Föredömligt snabbt hittar de ett mobilt aggregat som går att hyra.
Kostnaden svider.
 Men vad göra?
Bara beställa.
Efter en oändlig väntan kommer det efterlängtade.
Nu ska vi äntligen få is.
Trodde vi.
Lagen om alltings jävlighet slog till.
Med full kraft svingade jävligheten sin näve.
Och vi bandyvänner golvades.
Det inhyrda aggregatet var för klent.
Det klarade inte av att bygga is i höstens gråväder.
Hopplöst läge.
Stinsen på perrongen för Bandyallsvenskans avgång började putsa sin spade.
Snart skulle serietåget börja rulla.
Oavsett is på Fomab Arena i Kalix eller inte.

Men som genom ett under.
Eller tack vare mina grönsaker, aftonbön och vattenkamning så kom det nerdimpande ett par kalla grader.
I grevens tid.
I sista stund.
Is.
Sällan har en suck av lättnad hörts tydligare.

En tradition under hösten är att Kalix Bandys herrlag åker ner till vackra Uppsala för tre matcher på tre dagar under ”Supercupens” flagga.
Så även denna höst.
Och som vanligt har herrarna inte sett så stora ytor sedan de hängde in utrustningen långt, långt, tidigare.
Men en bra genomkörare och, framförallt, matchträning på rätt yta.
Motståndet denna gång stod Tillberga, Katrineholm och Unik för.
Lika på fem mot Unik efter sen, mycket sen, kvittering av Johan Sundquist.
Johan
som är den perfekte övertidsarbetaren.
Gör ofta viktiga mål på övertid.
Krysset följdes upp av två förluster.
2-6 mot Katrineholm.
4-6 mot Tillis.

Strax innan serietåget startar tar sig samma herrlag ut i Europa.
Långt söderut.
För en boende i de södra delarna av vårt lan ter sig de tjugo mil bussen rullade ner till Uleåborg som en oövervinnerlig sträcka.
För oss i norr är det bara lite för långt att ta sparken.
Man åkte i samma buss hem med segersång efter 9-0 mot OLS.

Bandyn fick ett mycket fint och välförtjänt uppmärksammande då vår Kalix Kulturnämnd delade ut sitt årliga stipendium till olika kategorier.
I kategorin idrott delades årets stipendium ut till vår lysande stjärna Tanja Illarionova.
Sällan har priset varit mer välförtjänt.
Intresset bland tjejer i Kalix att börja med vår vackra sport har ökat i rasande fart och ska givetvis ha alla möjliga pris för det.
Och att då ge det till Tanja som visat vägen genom sin inställning och kunnande är helt på sin plats.
Bra Kulturnämnden!
Mycket bra.

Serien börjar
Så var då dagen inne.
Trettioförsta oktober.
Dagen vi trånat efter.
”Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer”

Röda mattan rullas ut.
Kostymer och långklänningar.
Bubbel.
Seriepremiär för Kalix Bandy.
I Uppsala.
Recoverhallen.
Unik.
Sju minuter.
Fyrtiofyra sekunder.
Simon Viklund sätter lagets första mål för säsongen i Bandyallsvenskan.
Fina 7-3 när matchen är över.
Bra start.
Se upp för den norrbottniska urkraften!

Samma dag hade Gunnar Gren fyllt 101 år och min salig mormor Edit hade firat sin namnsdag.

En massa huller om buller, två veckor och uppskjutna matcher till höger och vänster senare var det så dags igen.
För en resa.
För våra bägge representationslag.
Damerna drog till Hälsingland och Dalarna.
Herrarna till Värmland och Västergötland.
Det blev ingen bra helg.
Herrarna besegrade visserligen Boltic i deras nya hall med 5-4 på lördagen.
Men det var den enda ljuskäglan.
Damerna föll mot såväl Edsbyn (4-5) som IFK Rättvik (1-8).
I matchen i Edsbyn tog det trettionio minuter och tolv sekunder innan Kalix första mål för säsongen föll.
Målskytt: Natalie Strömberg
Och herrarna föll i Lidköping med 6-7 där den makalösa upphämtningen förra säsongen var nära att upprepas.
Bara att tugga sig det sura.
”I ate it up and spit it out”

Att idrott utan spänning är som kärlek utan kyssar vet vi sedan länge.
Men frågan är hur mycket spänning vi klarar av utan framtida men.
På eftermiddagen den trehundratjugofemte dagen ställdes allt på sin spets.
Katrineholm på besök.
Sextiofem minuter.
Straffmästare Sundquist vevar in 6-2 till hemmalaget och allt är lugnt.
– Nja, vi vet vad som kan hända, sade han bredvid mig.
Jag fnyste och kallade honom pessimist.
Sjuttiotvå minuter.
6-3.
-Nu är det bara tre, allt kan hända, sade han bredvid.
Jag fnyste en gång till.
Åttio minuter.
6-6.
– Vad var det jag sa….
Jag svarade inte, mitt inre kokade.
Under de sista tio minuterna gick allt i mål.
Till allas förtret.
Till allas glädje.
Jag tuggade vantar och fradga.
7-6. Jaa!
8-6. Jaaaa! Nu då?
8-7. Nähä, inte det.
9-7. Jaaa. Men NU då?
9-8. Nähä.
Målfrossan stannade där.
Kalix vann och runt arenan låg folket utslagna av anspänningen.
En match vi kommer minnas.

Helgen efter tog herrarna poäng på Skarpe Nord.
Det händer inte varje år.
Men nu hände det.
2-2.
Dagen efter läggs undan i ett förslutet utrymme längst in i källarvalven.
11-4 rätt upp i trynet mot blivande seriesegrarna från Trollhättan.

På vår hemmaarenas läktare såg vi damerna vinna mot grannen Umedalen.
0-2 på tavlan efter sju minuter.
2-2 efter tio.
Idrott utan spänning…
Matchens sista mål kommer i åttiofjärde då Emma Lambertsson vispar in bolluslingen bakom en förgäves sprattlande västerbottnisk keeper.
3-2 och herrarnas debacle i Trollhättan glömdes bort.

December
Svinnovember var över.
Vi undrar om det finns medicin mot november.
Ljusstakar tändes och snön kom.
Och första helgen kom Ljusdal.
Och så även några glada supportrar.
Om än lite sent.
Men de kom, de såg sitt LBK……
De hade startat långt innan tuppen hade klarnat sin myndiga strupe för morgonsången.
Någon nattvandrare i Delsbo undrade sömnigt vad hen såg.
En bil med några glada grabbar i gröngula kläder.
Resans mål låg drygt sjuttio mil bort.
De hann till Sundsvall.
Stopp i trafiken pga olycka.
Tiden rann undan likt forsen i Kamlunge.
Den virvlade allt häftigare.
Grabbarna insåg att till avslag långt där uppe hinner vi inte.
Ska vi vända hemåt?
Aldrig, i livet.
Trafiken började rulla på och färden fortsatte.
Väl framme i Kalix klev de in på arenan när de bägge lagen drack saft i väntan på andra halvlek och resultattavlan visade 1-2.
De försenade gästerna blev glada.
Men säg den glädje som varar.
När andra halvlek var över hade Kalix vänt detta 1-2 till stora 9-3.
Men dessa supportrar är vinterns bandyhjältar.

December fortsatte och det lilla viruset som hållit oss i tukt och förmaning i snart två år höll kvar sitt grepp.
Vi läste om bandymatcher som flyttats än hit, än dit och en del ner i diket.
Tankarna virvlade om det överhuvudtaget skulle gå att fortsätta serien.
Varje gång sociala medier öppnades kunde man läsa att matchen var uppskjuten på grund av smitta.

Dagarna innan Lucia på vår tröskel stod var herrlaget ner till Småland.
En liten resa på etthundrafyrtio mil ner.
Och lika långt hem.
Kanske till och med lite längre då en svidande förlust på 8-4 skulle läggas med i bagaget.

Damerna mötte, det lag som senare skulle vinna serien, Uppsala Bois.
5-3 i uppsaliensisk favör i en match jag inte såg.

När så Lucia anlände med sitt följe lades biltrafiken över till den alldeles nya bron över Kalix älv.
Folket var på plats och en från Risön blev den förste att köra över.

Bilarna kom och for.
Dagarna likaså.
Den efterlängtade fredagen kom  och ”På spåret” tuffade vidare.
Morgonen efter var det lördag.
Och då kom Bollnäs.
Startat i ottan från sin hemstad.
Rullat buss en hel dag.
”The wheels on the bus go round and round….”
Redo för match vid pass 17:00.
Föll med 5-2.
Men.
Hälsingskorna visade upp en glöd och ett fantastiskt kämpande in till slutsignalen.
En fin syn.
De hade 2-2 fram till minut sjuttio ungefär.
Då gjorde Kalix två snabba och BGIF orkade inte resa sig igen.
Det slutade 5-2.
Jag törs nog lova att deras matchtröjor hade varit mindre blöta om de stått i duschen med dem på.
Ett oerhört lagarbete som var nära att hålla.
Och för mig i matchjuryn har nog aldrig utnämningen av bäste spelare i bortalaget varit lättare.
Ett målvaktsarbete i absolut högsta klass.
Makalöst bra.
Josefina Voutilainen.
Det kan nog bero på den ensamme i matchjuryns utnämning att hon senare skulle bli uttagen till det finska VM-laget.

Efter slutsignalen väntade en månads uppehåll för våra damer i rött.
En månad.
Jaja.

Sista helgen innan jul.
Människor med stirrande blick springer gatlopp mellan butikers erbjudanden i jakten på julklappen med J.
Den perfekta.
Dubbla matcher på hemmaplan för herrlaget.
Dubbla kryss.
Dubbla 4-4.
Nässjö och Tillberga.
I matcher som folket inte ägnade intresse.
De hade jul för ögonen.
Å andra sidan verkar kalixborna alltid ha jul för ögonen då bandytävling utövas.
Oavsett tidpunkt.

Julen kom.
Julen gick.
Bandydagen kom
Kalix skulle möta Falun denna klassiska bandydag.
Bandydagen gick.
Utan match i Falun.
Strax innan, och under, julhelgen ringdes det in återbud från spelare som snuvade.
Ännu en match uppskjuten.
Så även dagen efter då mötet med Ljusdal skulle gå av stapeln.
Ett möte som hann bli uppskjutet en gång till då det var spelare i LBK som hade smitta.
Matchen kunde till slut spelas dagarna innan sista omgången.

Januari 2022
Reine Brynolfsson basunerade ut ”Ring klocka ring…” från Sollidenscenen och vi tog steget över till 2022.
Föga anade vi vad som väntade runt hörnet.

Damerna hade uppehåll.
Herrarna fick ett ofrivilligt uppehåll när smittan härjade.
Vintertid utan bandy är långsam.
Vintertid utan bandy är onödig tid.
Vi bandyvänner fick vänta och vänta och vänta…

Men så en dag.
En söndag.
Kom det en buss längs E4:an.
Från Härnösand.
Ombord på bussen en samling tysta och sammanbitna damer som tänkt sig åka upp till Kalix för att hämta hem de bägge poängen som låg i potten.
Det lyckades de inte göra.
Hemmalaget skickar hem Haik med 7-5 i baken och poängen stannade kvar i våra damers omklädningsrum.
Det utspelade sig den sextonde januari.
Vilket också var den dagen den engelske prinsen Edmund Krokrygg föddes.
Huruvida det utspelade sig bandy då vet jag inte men året var 1245.

Samma helg var herrarna ute på resa.
Vilket de var varje helg i den tiden.
I Nässjö blev det pisk.
I Katrineholm blev det kryss.
Och ingen brydde sig ett dugg om Edmund Krokrygg.

Helgen efteråt hände det nåt fint.
Finns viljan går allt att lösa.
Våra damer skulle ner till Härnösand för returmöte.
I sista stund får man ett telefonsamtal.
En röst i luften förkunnar att smitta drabbat laget på Högslätten.
Vad göra? tänker ledningen i Kalix.
Vi ringer till Östersund, sa någon.
Sagt och gjort.
Och självklart gick Östersund BS med på match.
Kort varsel, men vi kör.
Som tack fick de pisk med 6-4.
Men all heder till ledningen i ÖBS som utan knussel ställde upp på matchflytt.
De skulle bli tackade för det senare.

Och av bara farten vann Kalix på söndagen mot Söråker.
En bra helg för damlaget.

Herrlaget stod på näsan i Falun.

Revanschen kom direkt.
I en match med udda starttid.
Och två frimärksmål i slutet av kampen.
Starttid: 16:30
Målen då.
Det står 4-3.
FBS trycker på, tar Time Out för att hitta på nåt lurigt.
Tiden rinner fort för gästerna.
Klockan har stannat för hemmalaget.
Trots allt så går den i samma takt som alltid.
Nu upp mot de nittio.
Janne Rintala tar fart från egen planhalva.
Jag vet inte om ledningen i FBS fick räknat in alla sina spelare när de skulle åka hem för många sågs irra omkring kring parkeringen efter Jannes uppsnurrning.
Magiskt.
5-3.
Att sen Johan Sundquist gör mål på övertid är inget som i framtiden kommer räknas som sällsynt.
Vilket vi tackar för.
Många har slitit ont i Fädrens spår genom skogarna i Dalarna.
Nu sliter Johan ont genom masrikets försvarsspelare.
Han gör matchens sista mål på en genomåkning med en uppvisning i vilja och kraft.
Vackert så det tåras.

När söndagen är över åker det blivande kvallaget från Lidköping hem med tappade hakor och rödfrusna näsor.
5-3 i hemmafavör och nordanvinden bet ordentligt.

Februari
Herrarna inleder denna månad, som skulle få ett kolsvart täcke över sig tre veckor senare, med ett kryss borta mot TB Västerås.
För ovanlighetens skull inte 4-4.
Denna gång 5-5.
I en osannolik avslutning på matchen.
3-3 och klockan slår nittioett.
TB tilldöms straff.
4-3.
Två minuter senare.
5-3.
Folket i Västerås börjar ta sig till fontänerna i stan.
De hade glömt en sak.
De där norrbottningarna, de har en karl som gör hundratusen mål på övertid.
Nu gör han två.
Inom loppet av en och en halv minut.
5-4.
5-5.
#17 Sundquist.
Och folket får inget kvällsdopp.
Jag måste erkänna att jag hade kastat ut allt hopp genom fönstret.
Och nära nog tv:n också.

Dagen efter blev det vinst mot Västanfors.
7-4.
Tre poäng in på kontot.
En bra helg.

Uppsala Bois U kom till oss för match.
De kom, de föll.
4-0 på tavlan piskade uppsalienskorna i ansiktet.
Men.
Vad är väl en fyramålsförlust i februari?
Vi läser följande på deras Facebook.

” Inom dambandyn tar vi oftast bra hand om gäster/motståndare. I Kalix lever de verkligen upp till det. Lennart Alm lagade vår mat, Erik Sandin hjälpte oss med både lån av slip och assistans i sliprummet och Lars-Åke Hultbäck skickade fina matchbilder. Tränare Erik Henriksson bjöd dessutom på en timeout i slutet när vi redan hade tagit vår. Den kom lägligt då vi p.g.a. skada bara hade en på bänken.
Och självklart filmade Kalix matchen
Till Kalix åker vi gärna tillbaka men då går vi för revansch 😊”

Jag ger en stor bukett med rosor till alla er som på nåt sätt bidrar till denna härliga stämning som råder i damerna Allsvenska.
Idrott när idrott är som allra bäst.

Veckan gick.
Under onsdagen fyllde den gamle skotske räven Gordon Strachan sextiofem och de sista restriktionerna i pandemins fotspår kastades på soptippen.
En lättnad för alla.

Fredagen kom.
Åby/Tjureda kom.
När domaren flöjtade för full tid var poängen delad.
Lite snopet för de långväga gästerna som hade 3-0 fram till åttioförsta.
Då tappade de allt de hade haft hittills.
Två snabba norrbottniska mål och paniken var total.
Vem som slog in kvitteringen i nittiotredje?
Det kan ni sätta er i små grupper och diskutera.
Och detta var vinterns bästa match på Fomab Arena.

Lördagen kom.
Damerna åkte nästgårds.
Till ”Björkarnas stad”
Åkte hem med en torsk i bagaget.
3-1 till Björkarnas damer.

Söndagen kom.
Stärkta av krysset mot topplaget Åby skulle nu Boltic skickas hem utan framgång och poäng.Trodde experten inom mig.
Det tyckte inte en ung man från den lilla byn Pålänge om.
Pålänge, mittemellan Ryssbält och Sören (Sör´n på vårt vackra tungomål).
Elis Lindgren.
Upplärd i Kalix färger.
Gymnasietiden i Edsbyn.
Nu tvåmålsskytt i Boltic.
Och, milde tid, vilka mål.
Ett hörnskott som mycket väl kan vara det hårdaste skott vi sett.
En straff som inte var någon fösare den heller.
2-4 och experten inom mig var osedvanligt snopen.

Damerna var ner till ett smittfritt Härnösand.
Åkte hem utan smitta och två poäng.
7-4.

Om Bollnäs var det lag som slet mest hund i damernas serie så fick vi nu se deras motsvarighet i herrarnas.
Frågan vi måste ställa innan vi går vidare: Slita hund, hur gör man då?
Men vad det nu än må vara så såg vi Västanfors ta två oerhört viktiga poäng i kampen vid nedflyttningsstrecket.
Men dagen innan hade deras konkurrenter vid strecket, Unik, lämnat oss med stor förlust och hängande huvuden.
7-1 till Kalix och vår kassör gnuggade händerna då varje mål klirrade in sköna slantar tack vare givmilda samarbetspartners.

Västanfors var det.
Och hunden som slet.
De kom med en målsättning.
Vinna.
En ledare sade att de kände goda vibbar då de genom historien alltid gjort bra matcher här uppe.
Jag knuffade undan experten inom mig som försökte göra sig hörd.
Fast lite säker på vinst var jag.
Men det tänker jag inte avslöja.
När signalen för avslut ljöd genom skymningen såg vi scener som får TV-puckens glädje att blekna.
Fagersta finest stod som segrare med 5-4 och glädjen var obeskrivlig.
Tränare Boström var märkbart tagen och bjöd på nåt som liknade dans av glädje då jag lommade fram och gratulerade.
Deras målsättning var i hamn.
Och deras matchtröjor hänger nog ännu på tork utanför järnvägsknutpunkten Fagersta C.

Damernas serie gick i mål denna helg.
En serie där Kalix kommer kunna läsas på plats tre i all framtida historia.
En tredjeplats de gick ut med som målsättning innan första avslaget.
Kaxigt: Ja.
Rimligt: Ja.
Genomfört: Ja.
En helt fantastisk säsong av vårt unga damlag där framtiden ligger ljus som en sommarnatt på våran breddgrad.
Och som man avslutade.
Söråker 6-1.
Östersund 12-4.

Värt att notera från matchen mot ÖBS.
Ska väl egentligen skrivas i gyllene bokstäver.
Kom ett nödanrop från Jämtland.
-Vi har lite folk, vi måste nog lämna WO!
Svaret kom direkt.
– Kommer icke på fråga, ni får låna spelare från vårt F14.
Någon dag senare kunde bussen från Östersund rulla in på vår arena med spelsugna tjejer från Storsjöns strand.
Kalix vann med stora 12-4 men ljuset ställdes på den snygga gesten från lagledningen och innan den vita bussen skulle rulla hemåt i kvällningen bjöds ÖBS på smarrig smörgåstårta upp i klubbrummet som tack för matchen tidigare då de på, kort varsel, ställde upp till spel.
Där uppe satt de bägge lagen tillsammans och glufsade i sig samtidigt som herrmatchen mot ”Fläkten” tog fart.
Idrotten förenar.

Herrarna hade nu tre matcher kvar.
Den första mot ett lag som tidigare under veckan sågat av stegen för de lag som tänkt sig jaga ifatt dem i kampen om en plats i hissen till Elitserien.
Gripen/Trollhättan BK.
Onsdagskvällen blev lång i glädjens tecken.
Sång och dans tills folket i Trollhättan klev ur pyjamasen och gjorde sig i ordning för torsdagens värv.
Fredagen blev en dag med resa.
Ingen rast och ingen gno.
Upp till Kalix må ni tro.
Hej hå, hej hå…
De sov i Luleå.
De kom till Kalix.
De åkte hem från Kalix.
Med en uddamålsvinst.
6-5.
Och jag fick lära mig att det finns olika bandybollar och att vissa av dem inte är bra.
Man lär sig nåt nytt varje dag.
Bandyn är lärorik.
Tack, Felix.

Denna helg då Gripen var här kommer jag för alltid bära med mig i trakterna kring hjärtat av helt andra saker.
Ljusdal U12.

Redan när Johan Jansson Hydling klev av isen i sin sista match på vår arena sade han att han ska komma upp med det lag han tränar nästa vår (alltså denna vår).
Han ville visa att hela bandysverige ska leva och att man mycket väl kan ta en helg i Kalix med sina yngre spelare.
Sponsorer och privatpersoner hjälpte gladeligen till i detta behjärtansvärda projekt och nu var det så dags.
Och succén var total.
Vårsolen sken som bara vårsolen kan.
Våra bottenfrusna kroppar tinade och hjärtat smälte av synen då Ljusdal Grön, Ljusdal Gul, Kalix U12 och Kalix F14 spelade bandy hela helgen.
Matcher där resultaten var oväsentliga.
Matcher där kamratskap mellan spelarna knöts.
Matcher där huvudsaken var att uppträda schysst.
Trötta ben och fokus i blick.
Min store, lille, idol var killen som sade ”Vet du, jag har aldrig varit till Kalix förr. Bara till Stockholm”
En hjälte.
Överskottet av pengarna från resan skänktes till Cancerfonden.
Det saknas ord för den gesten.

Tack till alla ni som på minsta lilla sätt bidrog till denna underbara helg då bandyn visade upp det bandyn ska stå för.
Vänskap, schyssthet och hjärta.

I de stora herrarnas matcher har jag, i vinter, tyvärr hört saker som definitivt INTE hör hemma någonstans.
Inte på en bandyis, inte i samhället, inte någonstans.
Avskyvärt.

Så var då sista helgen kommen.
Och med den ett lag som sett Sverige genom ett fönster på en buss.
Från Kungälvs fästning till vår arena.
Etthundratrettio mil.
Övernattning i Umeå.
På´t igen.
Trettiofem mil kvar.

Förhoppningsvis bjöd busschauffören på gamla fina låtar

” ….it’s gonna break the speed of sound
Oooh it’s a killing machine
It’s got everything
Like a driving power big fat tires…..


Kalix vann en lite småtrevlig match med 7-3 och då journalisten, efter matchen, frågade kapten Sundquist om man har brist på motivation inför en match där inget stå på spel svarade han:
” Det skulle jag inte säga. Vi som spelare har en skyldighet mot sponsorer och alla som jobbar ideellt i organisationen att uppfylla våra krav och det tyckte jag vi gjorde idag. Det ska grabbarna i omklädningsrummet ha en eloge för”
Ord att göra en tavla av.

De västkustska gästerna satt i samma buss och såg samma Sverige passera.

Säsongen är över
Snipp, snapp, snut så var serien slut.
Femte plats.
Sju poäng från kvalplats.
Jag är nöjd.
Någon onödig pinne tappad efter vägen men å andra sidan har en del pinnar plockats då tiden gått över full tid så det kanske jämnar ut sig.

Damernas tredjeplats får betyget fem.
Bortsett från de två förlusterna då serien tog sina första steg så har våra tjejer bevisat att de kan och vill fortsätta utveckla sitt, redan nu, fina spel där jag tycker LAGET står i främsta ledet.
Alla deltar i det offensiva och alla jobbar stenhårt i det defensiva.
En försäsong utan allt det kaos vi bjöds på i höstas och detta lag kan gå riktigt långt.

Vi kan ju också slå oss för bröstet när det gäller målskytte.
Herrallsvenskans vassaste målskytt: Johan Sundquist. Fyrtiosex mål på tjugofyra matcher.
Damallsvenskans vassaste målskytt: Tanja Illarionova. Tjugoåtta mål på tolv matcher.
Pojkallsvenskans vassaste målskytt: Emil Stock. Saik P17. Trettiofyra mål på fjorton matcher.

När vi nu har hängt undan bandykläderna är det tävlingskommitténs högsäsong.
Kontakter.
Kontrakt.
Telefonen glöder.
Han?
Hon?
Tack för att du valde oss.
Okej, lycka till i en annan förening.

Men jag vädjar.
Låt oss supportrar få lite att tugga på.
Nånting att glädjas över.
Vi behöver det.
Vi behöver alla möjliga glädjeämnen.

Ty världen är galen.

Jag kan i alla fall avslöja min egen SIlly Season.
Jag fortsätter ett år till, minst.
Och jag har ingen proffsklausul.

Tack för att ni läste denna långa text.
Tack alla bandyvänner att ni förgyller denna tid.
Och ett stort TACK för alla glada tillrop jag får för mina texter, det är sånt som får mig att fortsätta.
Det och att den här bandysporten;
ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Punkt.

// Sargis





Fler Artiklar

Information
Föreningen