Lite av varje

Johan Sundquist.
Inte nog med att karln varje år får anbud från stora klubbar, från små klubbar, från okända klubbar, ökända klubbar, nattklubbar och frimärksamlarklubbar.
Varenda klubb mellan polerna erbjuder guld, drottningen och halva kungariket.
– Tack, men nej tack. Jag ser ingen anledning att flytta, trivs med Kalix, med jobbet och med allt runt i kring, svarar Sundquist.
När sedan nästa säsong rullar igång levererar han skoningslöst.
Elitserien, Allsvenskan, vad som helst.
Karln levererar.

Den här säsongen är inget undantag.
Skadad under en träning i badkaret inne i ishallen.
Aj, aj, aj, inte han.
Stannade hemma när laget åkte till Uppsala för matcher.
Spelade korta stunder i trippelmötet med Murmansk.
Vi i massorna var lite oroliga.
Vi i massorna var skogstokiga när han, i seriepremiären mot Skutskär, bjöds på en tackling som i elva fall av tio ger straff och kolgruvearbete för syndaren.
Dock icke denna gång.
En tackling som t.o.m en spelare i Skutskär, på Twitter, skrev att skulle blivit skogstokig om inte han fått straff i en sån situation.
-Äh, tyckte Johan, det är sånt som händer, bara glömma och gå vidare.

Och som han gick vidare.
Lite blek i segermatchen mot Unik på hemmais.
Sen vaknade elden.
Helgen i Dalarna var han skoningslös.
Glödhet som bastun i varje finländares bostad.
Två mål i segern mot Borlänge.
Och dagen efter.
Fem!

Fem av sex kalixmål från #17.

Och dagen efter.
Då står han där på Kalix Bygg & Plåt, ett frislag från fotbollens hemmaborg Furuvallen.
Lugn i sin roll som säljare, målskytt och spelaren hela Sverige pratar om.
En enad kör ropar att han är för bra för Allsvenskan.
-Äh, jag trivs bäst här, tänker han och plockar fram ett paket fyratumsspik till hugad kund.

Vi med ett bandyhjärta i rött och vitt är obeskrivligt glada över att den mannen har något som kallas klubbhjärta.
Ett klubbhjärta för Kalix Bandy.

Helgen i Dalarna
För övrigt var helgen i Dalarna en prövning för våra hårt ansträngda hjärtan.
Vi supportrar till Kalix Bandy har genom åren blivit utsatt för den ena anspänningen efter den andra, tredje, fjärde och femtioelfte.
Vi är luttrade.
Men lika fullt.
Det var inget för de svaga.

Mot Borlänge såg ju allt bra ut med 4-0 i norrbottnisk favör.
För att plötsligt bli 4-3.
Där någonstans fick jag tunnelseende.
Det redde ut sig till slut.
6-4 men min anda satt i halsen.
Och pulsen låg på världsrekordtempo.

För att under söndagen slå detta världsrekord.
Uppgivet.
Nere i gropen.
Nere i Dalhalla.
Halva andra halvlek och 5-2 i masarnas fördel.
Jag gav upp.
Jag gav upp alltihop.
Tack och lov finns det mer jävlaranamma i de rödklädda där nere än den gråhårige gubben i en soffa i en by utanför Kalix.
Pang och bom så var det 5-5.
Den gråhårige vandrade omkring, hoppade och bar sig åt.
Nehej då, 6-5 och mörkret utanför fönstret blev än mörkare.
Dryga kvarten kvar kvitterar Anton i en tilltrasslad situation efter en hörna.
6-6.
Den återstående tiden är en plåga.
Läkarjouren placerar ut folk utanför vårt hus då de tror att det inte kommer gå bra där inne.
Nerver som fiolsträngar, hjärtat en bastrumma och tänderna skakar som maracas.
Och inget går i takt.

Jag är en stor förespråkare av att all idrott måste innehålla spänning annars är det inte idrott.
Men snälla Kalix Bandys herrlag!
Nån måtta!
Jag tyer icke mer.

Kommande helg
Detta herrlag som kommande helg åter ger sig ut på resa.
Ett herrans flängande.
Vi vill ju se er på Fomab.
Nu går resan sydvästerut.
Långt där nere i sydväst.
Sydväst?

Kanske behövs i Kungälv där lördagens match går av stapeln.
Sydväst i sydväst.
Under söndagens match kan sydvästen lämnas i bussen.
Då spelas matchen inomhus.
I Trollhättan.
Mot Gripen.
Åter en tuff match för mina inre organ.

Å en sida behöver vi sydväst här uppe i nordost också.
Bedrövligt utanför fönstret.
Om någon har sett en sol nånstans hör av er ty här har vi inte sett den på många veckor.
Mörkt.
Blött.
Vi hade snö.
Den har åkt bort, bara bort.

Hyllningar
I detta kompakta mörker passar det väl bra med lite ljusglimtar i tillvaron.
I den grå vardagen finns det människor som jag gärna vill hylla lite.
Sätta en glimrande stjärna för.

# Mattias ”Bissen” Larsson.
Har hyllat honom förr och kommer göra det igen.
Och igen.
Och igen.
Tills alla igen är slut.

Under veckan som varit har han delat ut tre checkar på 250000 riksdaler per styck till forskare inom hjärnans vinklar och vrår.
Allt detta ur hans insamlingsfond ”Bissen Brainwalk” som han oförtrutet driver vidare trots sina egna skavanker.
Jag har själv haft äran att få gå med i denna ”Brainwalk” i samband med Bandyfinalen vid två tillfällen.
Känns bra.
Dessutom bär jag alltid en luva med BBW-loggan på mitt huvud under vintern, ja eller det som nu borde vara vinter.

# En favoritsångerska för mig är Pernilla Andersson.
Hon har nyligen startat en insamlingsfond i samma anda som “Bissen”.
Pernilla Andersson Dregen Stiftelsen.
Citerar från hemsidan.
” Syftet med stiftelsen kommer vara att uppmärksamma kognitiva hjärnsjukdomar som Alzheimers sjukdom, men även ge barn som på olika sätt behöver stöd, hjälp att få sina röster hörda. Det kan t.ex. handla om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Anhöriga till drabbade personer kan också få råd och hjälp genom stiftelsen. Ett stipendium ska delas ut till de/den som gjort en extraordinär insats för humanismen, som höjt en röst för de som inte kan tala själva”

# I Kalix finns det en beundransvärd kvinna som heter Lena Jansson.
Hon ser till att de som har det lite trassligt också får ta del av julfirandet.
Lite mat, lite presenter och mycket kärlek.
Fantastiskt initiativ.

# Alla ungdomstränare i alla möjliga idrotter.
Ni vet vilka ni är.
Borde få medalj.
Av ädlaste sort.
Ni ställer, på er lediga tid och utan ersättning, upp i alla förhållanden för att få de små att trivas.
Att bli bra kamrater, ha roligt och att kanske bli bra utövare inom sin bransch.
Ibland kan det blåsa runt öronen då missnöjda föräldrar gormar och domderar över att de måste sälja en lott eller att just deras telning borde få mer speltid.
Utan er stannar idrottssverige.

# Det går bra för de utflyttade spelarna från Kalix.
Jag håller alltid ett extra öga på dem när Elitserien rullar vidare.
Det är alltid kul när det går bra för kalixspelare, oavsett förening.

# Om jag håller på Villa/Lidköping eller inte är oväsentligt.
Jag kan dock hylla deras aktiviteter ute på det stora Internet.
Deras kommunikationsansvarige heter Rasmus Abrahamsson.
Han gör ett hästjobb med att få föreningen att synas i ett allt tätare brus.
Små filmer.
Stora filmer.
Bilder.
Presentationer av spelare, ledare, sponsorer, korvförsäljare, allt och alla.
Bravo.
Finns mycket att lära.
Filmen de hade om David Karlsson var ett litet stycke magi.
Hans morfar, Tomas Brolin och andra tunga namn var med.
Och, icke att förglömma, Lars Fall.

# Vaktisarna på arenan där IFK Motala huserar har det inte lätt.
Det simmar gös och brax i mittcirkeln på parketten.
Spelare i landet hånar, gormar och kräver halltvång i Elitserien.
Sånt gör mig lite trött.
Kämpa på vaktisar, jag håller på er.

# Apropå IFK Motala.
I de senaste två matcherna har de luggat mästaren Villa och stockholmaren Hammarby på poäng.
I sanning imponerande.

# En tidigare skrivarkollega kom tidigare under hösten ut som spelmissbrukare.
I ett gripande inlägg på Facebook blottade han strupen.
En tår från mitt öga.
Och en lång rehab väntade honom.
Tid har gått och nu är han igenom och kommit ut på andra sidan.
Jag kan bara önska honom och hans familj all lycka.
Fortsätt kämpa Thomas.
Mina tummar hålles.

# Alla ni läsare där ute i landet.
Tack för alla positiva ord.
Det ger mig luft under vingarna och energi att fortsätta skriva.
Bugar mig djupt och tackar ödmjukt.

Sist och störst.
Sigurd Vikström.
23 november hade du fyllt 82.
Ett halvt år och en vecka har gått sedan du somnade.
Du anar inte hur många gånger jag tänkt:
-Jag ringer farsan och kollar.

Du är för alltid saknad.
Men aldrig glömd.
Aldrig.
Du är med mig vart jag går.

Tack för ordet
// Sargis