I väntans tider

Sommaren är förbi.
Överallt hördes ”Banan, melon, kiwi och citron”

Hösten har anlänt.
Världen är galen.
Mörkret breder ut sig.
Var och när blev medmänsklighet omodernt?
När slutade vi bry oss?
När blev andra människor våra fiender?

Men det finns ljus.
Mycket och många.
Och det måste vi ta hand om.
Vi får inte ge upp.

Hösten som anlänt kan också vara vacker.
När en blek morgonsol smälter bort nattens frost och när jag, under tidig morgontimma, kör på bron över Kalix älv dansar älvorna på ett spegelblankt vatten.
Då försvinner det gråaste svårmodet.
Magi.
Magin bryts en mil längre bort då jag svänger in på fabrikens parkering för en ny dag.

När Bandygrytan åter börjat puttra.
Då vaknar suget efter ljuv bandysport på arenan i min lilla stad.
Jaja, vi är bara ett samhälle längtan vaknar i alla fall.

Kan man nånsin bli mätt på bandy?
Jag är tveksam.
Ytterst tveksam.

Jag tänkte därför reta begäret med att minnas tillbaka till förra säsongen.
Många säger att jag gärna blickar tillbaka på tider som passerat.
Det ligger rätt mycket sanning i det.
Förutom en bandymatch på plats är nog det bästa med vår sport att dra sig undan en stund, glömma ondska och all jävlighet för att bara snöa in på bilder, tabeller och fornstora dar.
Bandy i svartvitt.
En sport, en passion.

Men åter till förra säsongen.
En säsong som inte gick i svartvitt.
Ej heller med keps, eller måldomare.
Men det var en lite annorlunda säsong sett med bandyallsvenska ögon.

HERRAR

Bandyallsvenskan.
Denna serie har genom åren varit lika oförutsägbar som belysningen efter den gång- och cykelväg som slingrar sig parallellt med vägen mellan Kalix och min by.
Ibland lyser den på natten, men inget på dan.
Ibland lyser den på dagen, men inget i mörka natten.
Ibland dygnet runt.
Ibland inte alls.
Ibland blinkar den till.
”Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus”

Serien var det.
Gripen/Trollhättan stod överst på pallen.
Och ingen föll av stolen i förvåning.
Stora favoriter innan.
Stora favoriter som höll.
Väl värda.

Lidköping och Åby/Tjureda kvalade uppåt.
De bägge blev kvar i Allsvenskan.
Åby var nära men föll i sista omgången i Halland där Frillesås räddade sig kvar i festvåningen.

Längre ner i tabellen.
Unik föll.
Ut.
Kan jag tycka var lite synd.
Unik är en härlig samling.
Lite kul att jag fick veta att en i backlinjen där har sina rötter på Dalbacken i min by.
Han bytte klubb i våras och spelar nu i Tellus.
Vilket betyder återseende på annandagen.
Kul.

Västanfors, som nog hade mer strulig försäsong och inledning av serien än vad Kalix hade, tog sig efter dramatik upp ur gropen och fick kvala för att klara sig kvar.
De var ofina nog att ta med sig de två poängen som låg i en påse vid vår arena någon enstaka omgång före slut.
De två poängen blev guld värda.
Kvalet gick som en dans.
Kanske som den dans en överlycklig Göran Boström visade prov på då ”Fläkten” tog de där poängen i Kalix.
Ett graciöst uppträdande.
Eller.
Men det var glädje i varenda steg.

Apropå Boström.
Görans far Sören lämnade oss med stor sorg och saknad då augusti tog sina sista andetag.
En av de största spelarna i svensk och internationell bandy genom alla tider som flytt.
En spelare som nämns med respekt var än ett felslaget hörnskott må landa.
Vi med blågula sympatier minns nog mest den där dagen i februari 1981 långt borta i Chabarovsk.
Svensk lagkaptenen Sören Boström lyfter den stora pokalen i guld mot den sovjetiska kvällshimlen och för första gången någonsin får sovjeterna stå med lång näsa och avundsjukt titta på.
Vila i frid Sören Boström.



Kalix då.
Plats fem.
Tjugosex poäng.
Sju från kval.
Känns som ett avstånd inte långt efter Bredviks-rakan 07:15 en måndagsmorgon.
Oändlig.

Etthundra tjugofyra mål framåt.
Etthundra fjorton i baken.
Summa summarum en fullt godkänd insats kan jag tycka.
Måhända nån liten plump.
Å andra sidan många poäng räddade då stämpelklockan visade övertidsarbete.

Simon Viklund gjorde det första målet i åttonde minuten borta mot Unik den 31:a oktober.
Etthundra tjugofem dagar, och tvåtusen etthundra sextio matchminuter plus tillägg, senare gjorde Johan Sundqvist det etthundra tjugofjärde, och sista, målet på straff i nittionde minuten mot Kungälv hemma på Fomab Arena.

Till kommande säsong har spelartruppen förändrats en smula.
Vi har fått stå på perrongen på vår nya tågstation och vinka av ett tåg österut.
Ombord satt finske backen Tony Vanha, lille finske trollkarlen Tuomas Mokko och vår store ryske dirigent Anton Voronchikhin.
Mycket smärtsamma farväl.
Tunga tapp.

Men.
I samma stund tåget frustade iväg bortåt ”Sturehallen”, Naturbruksgymnasiet och den plats där den gigantiska gamla tågstationen stod tuffade ett annat tåg in från den okända världen bortom korsningen till Siknäs.
Ett tåg där två unga killar satt med varsin trunk laddad med skridskor, hjälm och bandyklubba.
De två går under namnen: Isac Köpsén och Jonathan Norén.
Isac från Umedalen och Jonathan från IFK Rättvik.
Kul med unga spelare från andra orter som hittar till Kalix.
Det är vi inte bortskämda med.
Felix Nyman, Christoffer Norin och Abbe Bodin är de enda tre tidigare jag kan komma ihåg.

Och ifall ni undrar över hur mäktig vår gamla tågstation var.
En byggbarack ter sig som Centralstationen i Stockholm i jämförelse.


Tillbaka till Bandyallsvenskan.
Västanfors fick kvala.
Likaså Falu BS.
Besvikelse för masen kan tyckas.
Kvalet gick man dock igenom utan större mankemang.
Det gör alltid de lag från Allsvenskan som hamnar där, skillnaden mellan de allsvenska lagen och lagen från div1 är lika stor som mellan en häst och ett badkar.
Men Surte och Borlänge tog steget upp från samma kval.
Jag har varit i Borlänge.
Ett fint minne.
Jag har inte varit i Surte.

Vi kan ju med glädje också blicka tillbaka på fjolårets skytteliga.
En fin syn.
Bäste målskytt blev Kalix Bandys lagkapten och härförare Johan Sundquist.
Fyrtiofem mål från hans klubba.
Och han blir kvar i vår förening.
Vilket han alltid blivit.
Det ska han ha all respekt för.
– Han är för bra för Allsvenskan! ylar en avundsjuk värvarkår i högre serie och gräver allt djupare i en redan svårt plågad penningpåse.
De glömmer att det finns andra värden i livet än bandy.

Två Allsvenskor.
Två vinnare i målligan.
Två från Kalix.
Herrarna: Johan Sundquist.
Damerna: Tanja Illarionova.

Tvåan i herrarnas målliga blev LAIK:s Linus Hagman.
Fyrtiotvå mål och flytt till grannen sex mil bort.
IFK Vänersborg.
Sex mil är en exotisk resa för folk bortom allfartsvägen.
Sex mil är en gäspning för oss övriga.

Den totala poängligan vann Gripens Johan Esplund.
Och ingen föll av stolen i pur förvåning.
En artist med en passningsklubba som är unik.
Tjugo mål och, håll i hatten, femtio (50) målgivande assist.
Han slog en passning till en tredjedel av trollhättingarnas alla mål i serien.
Det är ju ganska bra det.
Kommande vinter är han åter i Elitserien.
För första gången med den svartgula klubben från Roy och Rogers hemstad.

Svenska mästare blev Edsbyn IF.
Vann med 5-4 i en rafflande final mot Villa/Lidköping efter en lysande uppvisning i taktiskt rävspel.
Imponerande.
5-4 kan i skrift verka som att det bara skiljde en sländas andetag mellan lagen.
Så tycker jag nog inte.
Förvisso var västgötarna lite bleka men de blev i sanning utmanövrerade av bönderna från byn.
Segern var odiskutabel.

Tredje året på rad jag inte besökte Uppsala för en finalhelg.
Två år har ett litet virus varit den enda, trots alla försök att mota det vid entrén, som haft plats på läktaren.
En obehaglig typ.
Och i våras var det av andra orsaker jag inte kunde/ville närvara.
Men våren 2023…
…Då ska jag åter besöka finalerna.
Oavsett var.
Perstorpsgölen vore trevligt att besöka.
Eller varför inte Boulognerskogen.


DAMER

Villa/Lidköping blev svenska mästare.
Värdiga.
Gick genom grundserien som en skördetröska i Edsbyn.
Plöjde ner motståndaren oavsett vad de hette.
Världen stannade dock upp under lördagseftermiddagen den 29:e januari.
Lidköpings stolthet hade förlorat en match.
4-5 i baken mot blivande finalmotståndaren AIK på stockholmarnas hemmaplan.
Historiker i de dammiga arkiven världen runt fick putsa objektiven på mikrofilmsläsarna för att hitta när det senast hände.
Sen hände det inte nån mer gång under vintern.
Tilda Ström gjorde hundra tusen mål.
Fantastisk målskytt.
I finalen besegrades AIK med 4-0 och tog därmed sitt andra guld genom tiderna.
Dessutom det andra i rad.
Den feststämningen som rådde på Stora torget i Lidköping har man inte haft sedan man tog emot Bröderna Djup efter deras succéframträdande i Bosse Larssons ”Nygammalt”.

I serien under.
Där vårt Kalix härbärgerar.
Än så länge.
Hopp och ambitioner finns.
Kanske inte i år.
Kanske inte nästa.
Men håll hårt i sedlarna kära kassörer runt om i landets alla elitserieklubbar.
En dag.
En dag står det ”Bortamatch mot Kalix” i er kalender.
En dag.
Kom ihåg att jag varnade er.

Det var inte långt borta förra säsongen.
Trea i en jämn tabell då tröjorna hängdes undan.
Uppsala BoIS vann och klev in i hissen.
IFK Rättvik kom tvåa.
En höst med ett, för en gångs skull, fungerande kylaggregat och normala träningsförhållanden och våra tjejer definitivt hade varit med och utmanat uppsalienskorna.
Det är min fasta övertygelse.

Till kommande säsong har de rödvita förvisso tappat den starkast lysande stjärnan och målskytten Tanja Illarionova till, efter många om och men, Sandviken.
Tanken var Skutskär.
En förening vid ett massabruk som tyvärr fick lägga sitt damlag på is (!) kommande vinter då det saknades spelare.
Otroligt synd kan jag tycka.
Bandyn behöver alla föreningar och lag.
Och speciellt inom dambandyn.
Dambandy?
Är det en annan sport?
Likt rinkbandy?
Eller innebandy?
Hur det nu än är med den saken så är det synd att bandyn tappar lag.
De allra yngsta tjejerna behöver ha sina förebilder när de, på vingliga fötter, tar sina första skär på bandyisarna.

Annars tycker jag bandyn på damsidan tagit stora steg under de senare åren.
Jag ser bara på min ort vilken utveckling det blivit med rätt folk runt om och stöd från föreningen.
Vilket det varit lite knackigt med genom åren.
Att det även börjas snackas lite om bandydamerna ute bland hyllorna på Coop tycker jag är jäkligt trevligt.
I och för sig alltid trevligt att surra lite med folk där oavsett ämne.
Fråga min fru, hon kan tycka det tar evigheter för mig att handla.
Men, som sagt, det börjar skönjas ett lite större intresse för damerna ute i bygden.
Kul.

Den gångna vintern såg jag ett lag som jag tyckte blev allt bättre ju längre vintern gick.
Hur långt går en vinter, kan man undra.
En mil?
Två?
För långt?

Jag såg ett lite svajigt lag som, när serien inleddes, inte sett en stor bandyis sen Lennart Hyland dominerade svensk television.
Jag såg ett stabilt lag med järnvilja, framåtanda och mycket härligt spel i avslutningsmatchen mot Östersund.
Jag såg ett lag som tagit många, långa, steg under säsongen.

Inledningen med två bortamatcher slutade i moll.
Vann hemma mot Umedalen.
Föll mot seriesegrande Uppsala BoIS vilket var den enda förlusten hemma på Fomab Arena.
Sen startade segertåget.
Ett rött och vitt tåg som reste bort, vann och åkte hem med friska poäng i bagaget.
Ett rött och vitt lag som på hemmaplan sopade iväg alla de tillresta.
En plump till innan serien tog slut, Umedalen borta.
Så blott fyra förluster under vintern för detta unga lag.
Ett snyggt facit.

Tanja Illarionova vann seriens målliga.
I den totala poängligan knep hon silver, endast två poäng efter segrande Lina Agantyr i IFK Rättvik.
Tanja gjorde tjugoåtta mål på tolv matcher.
Hela laget gjorde sextiofem.
Ett imponerande facit.
Näst bäst var Emma Andersson med sina tretton mål.

Till den kommande säsongen har Kalix ny tränarduo.
De senaste årens succécoach Erik Henriksson har börjat jobba på annan ort och känner då att han inte hinner med det engagemang och den tid som behövs för ett lag i utveckling.
Han ersätts nu med herrlagets Mattias Snäll och Emil Wallin som vi sett i såväl Kalix Bandy som Nyborgs SK och Karlsborg BK.
En stark och mycket bandykunnig duo.

Spelartruppen är också förstärkt med mycket bandykunskap.
Två fina namn från grönvita Västerås SK.
Clara Ulvemark och Sara Nordqvist.
Studier förde de bägge till ett universitet långt upp i polarmarkerna.
Och där finns bara hockey.
Och basket.
Luleå.
Ingenting för de två.
Men se en snedträff österut (8 mil) finns ett vackert bandylag.
Kalix Bandy.
Saken var biff.
Och som en extra krydda till biffen beslutade sig Lova Rydell att, efter ett år utan bandy, åter dra den röda tröjan #86 över huvudet.
Som sagt kassörer; Håll hårt i hundralapparna, vi är på väg!

Passar här på att tacka förre tränaren Erik för allt han gjort.
Och för alla de positiva vibbar han alltid spridit omkring sig då jag pratat med honom om hans adepter.
Aldrig ett ont ord om sitt lag.
Uppfriskande.
Tack Erik.

Men herregud Svenska Bandyförbundet!
När detta skrivs visar almanackan och trädens löv att det är slutet av september.
Båten dras upp.
Alla lag ligger i träning på stora som små isar.
Taggade till tänderna inför kommande seriespel.
Seriespel? undrar spelarna i lagen i damernas Allsvenska.
Vi vet inte när serien börjar.
Vi vet inte speldagar.
Vi vet inte när vi ska iväg på resa.
Vi vet inte var vi ska resa.
Om vi ska resa.
Det är inte lagt ut något spelschema.
Det. Är. Inte. Lagt. Ut. Något. Spelschema.
I slutet av september.
Serien går igång i början på november.
Kanske.
”Vem vet, inte jag.
Vem vet, inte du.
Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag”. Jag ska inte skriva vad jag tycker.

Men jag kan skriva att jag tycker det är jäkligt kul det här med bandysport.
Vårt ljus i vintermörkret.

Ta väl hand om er.
Vi ses runt isarna.

// Sargis