En summering

För mitt Kalix Bandy är säsongen är över.
Den slutade innan den var slut.
Och när den slutade innan den var slut slogs det fast i sten:
Kalix Bandy har två allsvenska lag även nästa säsong.

Bandyfinalen
Det är nu mitten av mars.
Ett litet virus flyger kors och tvärs över vår värld och sätter människor i oro.
Samhället stannar mer och mer.
Stämningen är lite olustig.
Idrottsevenemang och serieavslutningar ställs in eller skjuts framåt i en okänd tid.
Vår sports allra finaste evenemang, Bandyfinalen, ska spelas inför tomma läktare.
Tråkigt men nödvändigt.
Tänker jag högst egoistiskt är det förbenat trist.
Jag hade bokat och laddat för min tionde raka final.
Kan bara älska finalhelgen.
I Uppsala.
Folk från alla möjliga, och omöjliga, orter i vårt avlånga land.
Driva omkring i staden och surra bandysport med kända och okända.
Känna atmosfären.
Hela stan andas bandy.
Ta en kaffe och god bakelse på Fågelsången och sedan traska genom Stadsparken, göra ett besök på ”Hemmaplan” och sedan ta plats på läktaren.
En läktare där det blir allt trängre ju närmare utsatt tid vi kommer.
Trevligt folk runt omkring sig.
Jahaja, du kommer från Gillstad.
Å där har vi en supporter till Åby, hej på dig du.
Den där spänningen som vibrerar genom luften sista minuterna innan avslag.
Magi.
Och när domaren trumpetar igång matchen fylls skymningen över staden med sånger och ramsor.
Magi.

Diskussioner förs allt mer högljutt att denna final ska flytta inomhus.
Det den var under fem år i Stockholm.
För mig är allt runt omkring själva matchen minst lika viktigt.
Det kunde jag sakna i Stockholm.
Satt en affisch på ett elskåp ute på Söders gator ett av de två år vi såg final på Tele2 Arena.
En affisch.
Folk kom till arenan, såg matchen, åkte iväg.
That´s all folks.
Inte ens nära stämningen i Uppsala.
Inte ens nära.
Men.
Nu är ju finalen i första hand för spelarna.
Spelare som lägger ner oceaner av tid för att vi i publiken ska få nittio minuter underhållning av hög klass.
Så därför kan jag, utan att veckla ut de stora protestfanorna, acceptera en flytt inomhus.
Tråkigt? Ja.
Men okej då.
Däremot.
De allra största fanorna skulle plockas fram om man börjar avgöra kampen om guldet i bäst av tre, fem eller, gud förbjude, hockeyns fasansfulla bäst av sju.
O hemska tanke.

Vilka ska då spela inför tomma läktare någonstans i landets fjärde största stad?
Edsbyn är klara.
Hade de missat finalplatsen hade det varit en större sensation än när Pettersson förskingrade en miljon.
Och deras motståndare blir Villa/Lidköping.
Hade de missat finalplatsen hade Ernst Rolf fått återuppstå och skriva ännu en kuplett om ännu en stor sensation.
Men det satt hårt åt.
Bollnäs bjöd på kamp långt in i fjärde matchens förlängning.
Edsbyn-Villa alltså.
Rättvist.
Och helt enligt ritningarna.
Hade varit häftigt på plats.
Men nu är det där pyttelilla viruset i farten så det blir en final i soffan.
Vilka som vinner?
Ja du.
Skrev innan säsongen startade att Villa försvarar sitt guld.
Nu är jag mer osäker.
Går det överhuvudtaget att stoppa skördetröskorna från Edsbyn.
De har varit grymma under vintern.
Snudd på omänskliga.
Blott två förluster, två oavgjorda och makalösa 172 gjorda mål under resans gång tyder på klass.

Matcherna mellan lagen har slutat med bortasegrar.
I tidig november vann västgötarna med 5-3 i Edsbyns boning.
Och när 20-talet tagit sina första andetag vann Byn med 5-2 nere i arenan i Lidköping.

Så nu blir mitt tips …………………
……öööhhh…….måste jag?
Okej…….Edsbyn.

Eller Villa.

Nedre delen av Elitserien
Åby/Tjureda fick lämna Elitserien.
Endast en poäng fick man med sig på färden genom serien.
Lite lite kan tyckas.
Dock en plats i mitt inre.
En liten förening ute i skogen med ett fantastiskt driv och engagemang.
Mycket att lära där.

IFK Vänersborg låg risigt till och såg ut som ett kvallag.
Inget stämde och ”Jocke” Hedqvist lämnade.
Supportrar misströstade.
Emil Viklund och hans lagkamrater knöt näven och gick som ett malmtåg genom seriens sita del och tog sig på ett mirakulöst sätt sig över strecket och fick som belöning hänga in sakerna för denna säsong.
Det gick vita gäss på Vänern då alla supportrar gemensamt pustade ut av lättnad.

Sirius tappade allt under slutspurten och föll som ett höstlöv genom tabellen.
Kval för överlevnad.
Ett kval som började knackigt.
Minst sagt.
Men i och med vinsten borta på Lugnet i Falun har läget ljusnat och i skrivande stund (söndag) har de blåsvarta lite fördel gentemot Falun inför sista omgången som spelas ikväll.
Inför tomma läktare.

Frillesås fick också en andra chans via kvalspel.
Kaos av större format då första hemma skulle gå av stapeln mot LAIK.
Dåligt väder, dålig is.
Alla var arga.
Alla sköt skarpt.
Matchen flyttades till dagen efter.
Bättre förhållanden och hallänningarna vann med 3-0.
Och med en sista match kvar är de grönsvarta med landets fränaste arenanamn klara för ännu en säsong i finrummet.
Arenans namn?
Sjöaremossen.

Bandyallsvenskan
Bästa Allsvenskan.
Arbetarserien.
Alltid oviss, alltid spännande.

I vanlig ordning oviss utgång långt in på upploppet.
IK Tellus blev dock klara att kliva in i hissen upp till festvåningen ovanligt tidigt för att vara i den serie som brukar avgöras då alla ökat takten i sista kvarten.
Dock icke i Tidaholm.

Om seriesegern var klar i näst sista omgången så var kampen om kvalplatserna hård in i det sista.
Många voro kallade.
Få blev utvalda.
Och de två lyckliga blev…..#trumvirvel#….. Lidköping AIK och Falu BS.
Boltic och Örebro som hela tiden varit med i kampen fick lämna in handduken inför sista omgången.
Nu stod det mellan fyra giganter.
Två grannar i Dalarna, en från Hälsingland och en från Lidköping.
Häftig daladans i Rättvik där hemmalaget och Falun möttes i en direkt avgörande match.
I potten låg en biljett till kvalet.
Det blev Falu BS.
LAIK vann mot ett Örebro utan chans till avancemang.
Christoffer Norin och hans kumpaner vann och tog därmed en kvalbiljett.
Vilket medförde att Ljusdal som med många nödar och näppar vann uppe i vacker vinterkväll i Kalix inte nådde fram.

I träsket var kampen på strandkanten brutal.
Tre lag.
Ett ska ner i kvalets sumpiga gyttja.
Långa tentakler sliter för att dra ner dig till div1.
Gripen/Trollhättan BK.
TB Västerås.
Kalix Bandy.
Ett ska bort.
UNIK var redan fast.
De tre lagen på stranden hade en uppgift.
Vinn.
Enkel matematik.
Gripen vann.
TB vann.
Kalix Bandy föll.
Träskets illaluktande armar drog ner de rödklädda i ett ovisst kval.
Man hörde kassörerna i div1 yla mot månen.
De såg en iskall, lång och mörk resa mot polartrakterna suga mynt ur spargrisen på skrivbordet.
De grät när ingen såg.
Kassörer och spargrisar pustade ut när kvalet avblåstes i förtid.
De där från polartrakterna klarade uppgiften och klamrade sig kvar i Bandyallsvenskan även nästa vinter.

Skutskär och Borlänge lämnar tyvärr vår serie.
De ersätts av Västanfors och Jönköping eller Surte.
Avgörs under söndagen.
Spännande.

Mitt Kalix Bandy
En jobbig säsong.
Men lite som Rosa på bal.
Början i moll men finalen i dur.

Det började en eftermiddag
Vi satt i sköna soffan för att se Kalix göra seriepremiär på bortaplan mot nykomlingen Skutskär.
I Söderhamns bandyhus.
På jobbet frågade någon mig hur det skulle gå.
Du kan sätta hus, bil och hustru på vinst för Kalix, svarade jag stensäker på min sak.
Nu sitter han urfattig, hemlös och skild på en bänk utanför busstationen och kastar onda blickar när jag går förbi.
En bedrövlig insats av norrbottningarna och en ögonbindel på domaren gjorde smågrus av alla mina stensäkra råd.
5-5 in på sista minuten.
Johan vräks omkull å det väldigaste.
Det finns idag 7,7 miljarder människor på vår jord.
Alla dessa 7,7 miljarder människor såg det.
Utom en!
En enda.
Den viktigaste i situationen.
Domaren.
Han blåste inte straff.
Han blåste inte straff.
Spelarna i Kalix blev skogstokiga, jag kastade ut dator och tv genom fönstret, Skutskär kontrade och gjorde givetvis mål.
6-5.
Halvminuten senare fick de straff, helt korrekt dömd, och gjorde 7-5.
Jag var nära på att explodera.
En spelare i Skutskär skrev senare på Twitter att han skulle ha blivit galen på riktigt om han inte fått straff i den situationen som Kalix inte fick straff i.
Början i moll….

Helgen efter kom Unik på besök till Kalix.
Kalix vann med 6-2 och mitt sinne lade sig på en behagligare nivå.
Nu var vi med igen.
Trodde jag.

När tre pinnar togs under en helg i Dalarna började rosor blomma och svinnovember var plötsligt vacker.
Och svinnovember blev än vackrare då mitt lag lämnade Skarpe Nord i Kungälv med ytterligare två poäng.
Hur långt ska detta räcka? tänkte jag.
Att vinna under E6:an har vi inte gjort sedan Alexander Graham Bell ringde grannen för att kolla om hans uppfinning fungerade.
Och jag är säker på att min fars födelsedagstårta smakade extra bra där uppe bland molnen.

Sen tog lyckan slut.
Redan innan matchen dagen efter viktorian i Kungälv.
Jag visste inget.
Ingen av oss som stod på läktaren i Kalix och såg Östersund vinna mot Karlsborg visste något.
Inte ens huvud(!)rollsinnehavaren visste något.
På uppvärmningen innan matchen mot Gripen krockade vår största stjärna Johan Sundquist med en medspelare och stöp i i Slättbergshallens is med en ordentlig duns.
Han spelade med i matchen, som slutade i moll, men kände att något inte stod rätt till.
Domen blev lika hård som dunsen i isen.
Hjärnskakning.
Vi såg inte #17 på isen under resten av vintern.
Så jävla trist.

Man kan leka med siffror och använda det lilla ordet ”om” i vilken riktning man vill.
Men.
Kalix Bandy gjorde exakt lika många mål denna säsong som förra årets.
OM Johans hjärna inte behagat skaka kan vi lägga till runt trettio mål.
Så…..

Men det allra viktigaste är att vår Johan blir så frisk det går.
Det är viktigare än alla om och men och mål och resultat och tabeller.

Vinst mot TB följde upp ab en uddamålsförlust i en märklig och målsnål match mot Örebro.
Med massor av skador och skavanker lyckades vårt röda lag knappt ta sig över halva plan och mäktade endast med ett mål.
Kampviljan i försvarsarbetet var gripande att se.
Alla gav allt.
Jobba, jobba, jo-obba!
1-2 till gästerna.
Förlusten var sur men min födelsedagstårta smakade rätt bra ändå.

Hade jag ätit tårta helgen efter hade den smakat fiskleverolja.
Med utgånget datum.
Falu BS på besök.
Samba på Fomab.
Olov Englund gör en tillfällig comeback i ett skadeskjutet Kalix Bandy.
1-0 efter tjugotre sekunder.
4-1 vid paussignalen, fågelsång, solsken, reklamradion har för alltid tystnat, stollepartiet har för alltid försvunnit, det är glädje vid ”Kosas” grillade korvar.
Men säg den glädje som varar.
När jag senare vandrar ut från arenan känns allt bistert, kallt och jävligt.
De där 4-1 försvann över reklamplanket och bort mot veterinärstationen.
4-1 blev 4-4 som blev 5-4 men slutade 5-7.
Sällan har vägen hem varit så lång och mörk.

Noll och intet i möten med Ljusdal och Unik.

Två fina kryss mot blivande elitserielaget IK Tellus i juletid.
4-4 med mersmak på annandagen.
Vi är femhundra, som är en fin publiksiffra i dagens Kalix, ger välförtjänta bandyapplåder då domaren blåser slutsignal.
1-1 nere på Zinkensdamm någon dag senare.
Efter några förluster börjar nu mitt hopp återvända.

Som brukligt är den här tiden på året så blir det ett nytt år.
Den här gången även ett nytt årtionde minsann.
In i ”The roaring twenties”.

Nu ska det bli åka av.
Trodde jag.
I min enfald.
Stärkta av de båda kryssen mot Tellus skulle nu mitt lag ta nya kliv mot den hägrande toppen.
Vägen var brant men med nyvunnen tro och kraftigt rep ska nog vandringen klaras av.

Första steget var på trettondagen.
Revansch på Skutskär.
6-2.

Vansinnet låg på lur då jag genomled nittio minuter bortamatch mot Nässjö.
Sällan.
Om ens någonsin har jag hört mer hemmablinda pjäser kommentera en bandymatch än de två som ledde hejarklacken i sändningen från Nässjö.
Det hela förstärktes med att vi blev förnedrade och krossade.
9-2 till smålänningarna och de båda kommentatorerna visste inte till sig av glädje.
Återigen låg min dator och tv utanför fönstret dit den förpassats i ilska och svårmod.

Dagen efter steg solen upp över min by klockan 09:26.
Och kvarten efter den gjort sitt för dagen satte domaren på Backavallen i Katrineholm igång matchen Katrineholm mot Kalix.
Som tur var hade jag plockat ihop resterna efter dator och tv så jag kunde följa matchen.
Jag trodde jag hade på fel kanal.
Såg jag Edsbyn möta, det sedan länge insomnade, laget från Bondersbyn?
Vad är det jag ser?
Sällan har jag sett Kalix pulverisera sin motståndare som nu.
4-0 efter tjugotvå.
Ser bra ut, det här kan vi inte släppa, tänkte jag lite kaxigt
Seså, seså, inte jinxa nu, sade en figur på min axel.
6-3 i paus.
Inte 6-4, inte 6-4.
O nej.
Full fart upp till 9-3.
Inte ett moln av oro vid nästa hemmamål.
9-4.
Som slutade med 12-4.
12-4!!
Finger upp alla belackare i stugorna runt om i vår kommun.
Även till mig själv.
12-4.
Jag har svårt att tro det när jag nu skriver det.
Och kommentatorerna var sakliga och bra.

Apropå kommentatorer.
Dessa hjältar som gör att vi kan följa vårt lag även på bortais.
Jag har inga som helst problem med att de håller en tumme för sitt lag.
Det gör mig ingenting.
Fullt i sin ordning då det inte är fullfjädrade proffs vid mikrofonen.
Men.
De ska kunna namnen även på motståndaren.
Experten ska kunna bandy.
Inte sitta och fråga huvudtalaren om vad som händer.
Och de ska inte jubla vid hemmamål.
Tack på förhand.

12-4 var det.
Såja, nu kändes marken fastare.
Vi borde hamna någonstans i mittendelen av tabellen då den ska räknas ihop.

Stärkta av krossen i Katrineholm tog vi nu emot Lidköping.
I ett snöfall som fick spelarna i Laik att häpet undra om vi alltid hade så här mycket snö.
Matchen blev inte rik på spel.
Matchen blev rik på snö.
Själv trodde jag att ett lag som spelar inomhus skulle rädas vädrets makter.
Det blev tvärtom.
Väschötarna var som småpysar i snöhögen.
Fulla av iver och rosor på kind.
4-7 på tavlan vid slutsignal.

Boltic kom dagen efter.
Snön som föll igår hade dragit vidare på sin odyssé genom världen.
Som ett litet virus kom och försvann den.
Tränare Pål Hansen minns tider då han spelade här inför tusentals människor runt isen.
Han och hans män åkte hem till Karlstad med två poäng och 6-3.

Som vanligt 4-4 mot Rättvik i en match jag inte såg.
Kan jag, med tanke på alla ”Fake news” som sveper över internet, lita på att det verkligen blev 4-4?

På Lugnet i Falun vann hemmalaget med 5-1 mot ett norrbottniskt lag i stort behov av poäng.

Så kom sista omgången.
Ljusdal kom också.
Med blicken och siktet inställt på kval till Elitserien.
Man måste vinna.
Och Laik måste förlora.
Hemmalaget Kalix måste vinna för att undvika kval nedåt.
Källartrappen står på vid gavel.
Vinn Kalix, vinn.
Gripen måste förlora med lite större siffror.
Eller, allra helst ska TB förlora.

Det blev en match utan vinnare.
4-5 på tavlan efter sent avgörande av den evigt unge Michail Svechnikov.
Laik vann sin match så kvalplatsen gick om intet för de gulklädda hälsingarna.
Ett besviket men samlat lag var det som kom uppför trappan till deras omklädningsrum efter förrättat värv.
För hemmalaget var besvikelsen bottenlös.
Förlust i denna match.
Gripen vann.
TB vann.
Nu väntar kval.

Kvalet
Jag är dock hoppfull inför detta kval.
Den match jag just beskådat har gett mig en stor dos av hopp.
Väldigt stor.
Den blir inte mindre när många av LBK:s spelare säger sig vara bergsäkra i sin tro att kvalet inte ska vara något som helst problem om laget spelar som idag.
Så här i efterhand tänker jag att våra spelare fick tillbaka gnistan efter denna match.
Man gör en femstjärnig insats.
Men som vanligt så ska det spelas om varje poäng.
Mycket kan hända.
Men…nä, det ska väl inte kunna hända nåt galet?
I en serie med tre lag och två får gå till kontoret och hämta sin biljett till Allsvenskan.
Nä, det finns inte i min katalog.

Det börjar med 3-3 på Västanfors IP.
Ett IP med en sån där gammal snygg entrégrind.
Ett bra resultat trots tappad 3-1 ledning.
När så Helenlund kommer upp till oss kommer snöfallet, som förstörde matchen mot Laik tidigare, tillbaka på sin omloppsbana runt jorden.
Nu med ökad styrka.
Snöfall på tvären.
Jimmy Berglund som, tidigare under senvintern, kommit tillbaka som en riddare till häst för att rädda laget i sitt hjärta var i form.
Likt Zorro viftade han sin värja och vevade in matchens första tre mål och kampen var avgjord.
5-0 lös genom snöstormen då nittiofyra minuter var till ända.
Två matcher, tre poäng.
Saken närmade sig att vara biff.
Den blev biff, potatis, lök och lingonsylt någon dag senare.
”Fläkten” blåste bort Helenlund från deras tankar om framgång.
Stora 9-3 till VIF gjorde att såväl de som Kalix var ointagliga där ovan strecket.

Och när sedan det ökända lilla viruset kom till vårt land så beslutades denna kvalgrupp vara färdigspelad trots att två totalt betydelselösa matcher återstod.
Ett klokt beslut.

….men finalen i dur.

Kalix Bandy Dam.
I Allsvenskan.
Alltid i skymundan.
Har denna vinter haft ett av de häftigaste samarbetena i modern historia.
En samarbetspartner på sjuttiofem mils avstånd.
Ljusdal.
Tränat på varsitt håll och strålat samman vid match.
Min fulla respekt till de som ställt upp på detta och skjutsat spelare genom det norrländska kustlandskapet.
Vilket ju är fantastiskt vackert.
En stor bukett med rosor till tränaren Erik Henriksson som på Twitter hyllade sina adepter då vintern var som kallast och mörkast och framgångarna uteblev.
Det var fint att se.

Sportsligt blir laget allt bättre och nästa säsong kan bli riktigt bra.
Två blytunga segrar mot Spånga/Bromsten och en oavgjord mot Härnösand blev vinterns skörd.
Flera utomordentliga insatser som var nära att ge fler poäng, bl.a i sista matchen då seriesegrarna från Söråker kom till Fomab Arena.
3-5 och straff i åttiosjunde.
Tyvärr missades straffen och gästerna från Sundsvall gjorde 3-6 strax efteråt.

Det lite yngre laget, F17.
Även de tillsammans med LBK.Ända fram till semifinal i kampen om SM.
Där blev storfavoriterna KS Bandy för svåra.
Men rakt igenom en fullständigt lysande vinter.
Heja alla.

Nu
Nu lutar jag mig tillbaka och följer alla kvalmatcher med fullt fokus.
Var hamnar Sirius?
Falun?
Vem av Surte eller Jönköping kommer till Allsvenskan?

Och nästa helg är den stora finalhelgen.
Villa?
Edsbyn?
Västerås?
Skutskär?

//Sargis