Förlust i snö

Jag börjar väl med det positiva från dagen.
Elvira Öberg tog ännu ett OS-silver.
Det slutade snöa.
Och det allra bästa.
Kalix Bandys damer spottade i näven efter gårdagens förlust mot grannarna i Umeå, förflyttade sig ytterligare tjugoen mil söderut och vann idag på Högslätten i Härnösand mot hemmalaget med 7-4.

Och där tog det slut.
Det var allt.
Tack för idag.
// Sargis.

Jaja, okej då.
Jag tar väl herrarnas match också.

Det var ymnigt snöfall borta i Kina då de skidåkande damerna med gevär på ryggen startade dagens tävling i OS.
I samma stund de första startande gav sig iväg började det snöa över Kalix också.
Det var ju osedvanligt korkat då vi haft två dagar med en sol som börjar värma våra bottenfrusna vinterkroppar.
Två dagar i rad (!)
Det minns jag inte när det hänt sist.
Så dagens snöfall förmörkade mitt sinne.

Knappa två timmar innan avslag dansade snöflingorna allt tätare.
Och ur högtalarna ljöd Clash`s gamla stänkare ”Should I stay or should I go”
Onödig fråga.
Oavsett snöfall så står man kvar.
Det är en regel sen förr.
Så jag stod kvar.
Dagens gäster från Karlstad hade åkt tåg hele långe natta upp te Luleå och anlände nu till vår ort och arena i en gul och fin buss.
Först kom hemmasonen Elis Lindgren.
Han tyckte det var jäkligt kul att ”komma hem”.
Han skulle tycka ännu bättre om resan långt senare.
En annan glad värmlänning tyckte det var härligt med snö.
-Annat än våra långa gråa vintrar, sade han och drömde sig ut över det vita.
Så är det förmodligen men mina tankar brukar inte gå i den riktningen efter en kväll med snöfylld garageinfart.

Matchen.
Domaren kom nånannanstans ifrån och lystrar till Peter Persson.
Kanske det var självaste ”Persson ifrån stan”?
Han som Peps sjunger om.
Vem vet?

Hursomhelst.
Nu står han där tillsammans med sina kollegor och räknar in spelarna på isen innan han tutar igång dagens drabbning.
Boltic i skriande behov av poäng för att undvika ett träskmarkkval.
Kalix som efter fredagens enorma upphämtning under sista tio mot Åby verkar omöjliga att få på fall hemma på Fomab Arena.
Simon Viklund gör avslag.
Matchen är nu rullande.

 Halvlek ett.
Publiken hinner knappt ta plats.
Vikarierande speaker Sussi får förmedla ett mål.
0-1.
Vit #12 Andreas Eriksson tar fart längs höger sarg.
Vispar in bollen i Kalix straffområde.
Lite ensam och bortglömd står #85 Lucas Hovlund.
Det hade gått en och en halv minut.
Värmländsk smakstart.

Snöfallet tätnar allt mer.
Och Kalix får två hörnor på rad.
En från vänster.
En från höger.
Den andra är lite nära efter ett långskott som på Bolticspelarnas gula strumpor studsar dit och hit likt snöflingorna.

Spelet är väl inte av bästa snitt då snön sätter hinder för bollar efter isen.
De bägge lagen försöker dock med det.
Även om nu de långa lyften börjar komma allt oftare.

Dryga kvarten nu och börjar vi skönja ett litet, men dock, övertag för hemmalaget.
Lite mer aktivitet på planhalvan ner mot logen som försvann.
Inga hot som sätter hjärtan i halsgropar hos de 321 626 invånarna i Värmland.

Tjugofyra minuter gångna.
– Nu ska vi se vad Boltic ska göra på sin första hörna?
De gör inget bra av den, tycker de 321 626 invånarna i Värmland.
Jag tycker den blir bra.

Sju minuter senare.
Johan Sundquist ropar till domaren att han blir upphakad i bra läge.
Domare Persson vinkar avvärjande och bollen rinner ut till #99 Niklas Sundqvist.
”Sunken” skjuter direkt.
1-1.
Såja.
Ordning på torpet.

– Var heta nu! hörs en vitklädd ropa till sina kumpaner.
Det vore ju förträffligt om de kunde hetta upp sig så det allt tjockare snötäcket på isen smälte bort.

I minuten trettiosex sätter vår finske högerhalv Tuomas Mokko lite fart.
Snirklar och vrider från höger till vänster strax utanför Boltics straffområde.
Tillslut finner han ingen annan utväg än att humpa iväg bollen på måfå in mot mål.
Den går inte bara mot mål.
Den går i mål.
Måhända var målman Carl-Filip Olsson lite skymd men det gör inte mig ett skvatt.
2-1 på tavlan och det börjar kännas rätt bra trots det ymniga snöandet.

Snöfallet ”lenar av” lite och Boltics ledning får en åthutning.
Aja baja pojkar, av sånt språk får ni svart tunga.
Ej heller nästa helgs lördagsgodis.
Hårda orda av rättskiparen från stan.
Boltic får sin femte hörna strax innan paus efter brytning i världsklass av vår #12 Clas Karlsson.
Teleskopskaft på klubban.

Anfallet efteråt får Olsson i bortaburen ta revansch och gör en blixtrande parad på ett närskott av Simon Viklund.
Strålande räddning.
Hade smakat med 3-1 där.

Sen blev det rast och välsmakande bulle och kaffe istället för välsmakande 3-1-mål.

Halvlek två
Snöfallet klingade av allt mer.
Snöflingorna dansade allt glesare.
Sista dansen hade gått och endast den övergivna var kvar.
De som skulle få sova ensamma inatt.

Domare Persson blåser i sin pipa.
Gustav Jansson i Värmlands Stolthet gör ett perfekt avslag.

Sen går det två minuter.
Boltic får sin tredje hörna.
Från vänster.
Och alla de timmar, kvällar och nätter han stått där i garageportens lampsken hemma på gården i Påläng gav nu resultat.
Alla de gånger han skjutit alla möjliga bollar mot garageporten som allt mer började falla isär efter de stenhårda projektilerna.
Nu sa det bara pang.
Eller vad det nu säger när en missil av denna kaliber träffar nätet.
Jösses.
2-2.
Elis Lindgren.
Jag kan bara lyfta på BBW-luvan.

Några hörnor åt vardera håll senare kommer matchens första utvisning.
Den drabbar gästerna.
Det tycker inte gästerna riktigt om.
Det kommer inte skrivas några värmländska dansbandsmelodier om den utvisningen.
Protesterna ekar över nejden.

När så spelet kommer igång är jag på väg att notera att de röda verkar ha vaknat efter en lite sömnig inledning.
Jag får notera nåt annat istället.
För nu.
Nu skrivs det dansanta melodier minsann.
Nånting finstämmigt om den suveräna djupledspassningen från #7 Albin Ottosson.
En svängande refräng om Ted Wiklunds mottagning och rundande av Joel Snäll i hemmaburen.
Och en klatschig tonartshöjning då vita armar höjs i skyn.
2-3.
Ted Wiklund fyller trettiotvå om två veckor men det känns som om karl´n var med under Boltics glansdagar då SM-gulden ramlade in vareviga vår under några decennier.
Ett snyggt mål.
Men fruktansvärt dumt.

Och danskvällen för snöflingorna är nu definitivt över.
Även de övergivna lämnar lokalen.
Men de alla har lämnat spår efter sig.
Isen är svårbemästrad.
Bollen studsar och hoppar lite hur den vill.
Den är dock rättvis och gör det för bägge lagen.

Hemmalaget radar upp hörnor.
Tionde.
Elfte.
Bom.
Bom.
De tillresta offrar sig hänsynslöst för att freda sitt mål.
Men nog borde väl någon boll slinka igenom.
Även någon av alla de miljoner bollar som pumpas in från olika håll och kanter mot folksamlingen på torget i Karlstad.
Boll efter boll.
Trängsel och trafik på detta torg.
Men varenda boll rensas bort och iväg.
Ingen felstuds i röd riktning.
Frustrerande kan tyckas.
Men man också tycka att de röda fyller på med lite för lite folk och att den andra vågen inte kommer i position för att ta hand om de bollar som kommer ut från torget.

Sen kommer eftermiddagens bästa.
I minuten sextioåtta.
Domaren förkunnar värmländskt straffslag.
Jahaja, det var ju icke bra.
Icke bra alls.
Vit tröja #71 Gustaf Andersson
Grön tröja #30 Joel Snäll.
Signalen skär genom en eftermiddag som börjat skymma.
Den räddningen.
Den räddningen vill jag ha på en tavla.
Ett frimärke.
En staty på Galleriatorget nere på samhället.
Snäll ligger raklång nere till höger och får sin stora handske på bollen.
Fem plus.
På en tregradig skala.

Sista kvarten.
Öka takten.
Det är bara rött nu.
Samma slut på varje anfall.
Kalabalik framför Olsson.
Det viftas och brottas och stångas och pustas och frustas.
Innan bollen viftas iväg.
Otrolig vilja hos gästerna nu.
De har vittring.
Vittring på viktiga poäng.
Och ingenting fungerar för våra favoriter.
Det vill sig inte.

Ledningen i Kalix ser sig tvungna att ta Time Out.
Rätta till.
Ändra.
Ta en ”Time Out-burgare”.
En hamburgare som jag i ett reklamblad läser att ett av våra hotell serverar till hungriga gäster.

Burgarna är uppätna och spelet är igång.
I exakt samma bild som vi sett stora delar av andra halvlek.

Vi går upp mot nittio.
Vi har på grund av orsaker fem minuters tidstillägg.
Fem minuter.
Om, vilket gud och alla andra förbjude, hade jag nog lagt till än mer då jag kan tycka att alla samtal med domaren tar liiiite väl länge.
Jag kanske inte tyckt så om resultattavlan visat motsatt resultat.
Absolut inte.

Nittioett.
Värmländska väderkvarnar viftar för straff.
Nix, säger domaren.
Denna gång.

Nittiotre.
Olsson i bortaburen gör en kvalificerad räddning på ett närskott i trängt läge.
Jag yttrar lite missnöje.
N-n-n-neejjjj!!

Sekunderna senare.
Kalix får sin, håll i er nu, femtonde hörna.
Fjorton bom.
Nu då.
RIBBAN!!!
Simon Viklund träffar ribban!
Det. Är. Inte. Sant.

Och sen kommer avgörandet.
Ännu en straff till gästerna.
#71 Andersson som missade tidigare överlåter den till han som dunkade in hörnan till 2-2.
Han som, med dunkande mot garageporten, förstört nattsömnen för grannarna i Påläng.
Eller som vi säger; Puling.
Elis Lindgren.
Otagbart är ett litet ord i sammanhanget.
Fruktansvärt otagbar.
Den målvakt i bandyvärlden är inte född än som räddat det skottet.
Och hade han gjort det hade läkekonsten fått snäppa upp för att återställa fingrar, händer och underarmar.
Skoningslöst straffslag.

Sen är det avslag.
Och då är det slut.
För alltid slut.

Slutord.
Gästerna får en lång hemresa tillsammans med glada toner av Sven-Ingvars eller nåt annat gladsjungande band.
Resan kommer gå som en dans
me´` Karlsta´-tösera efter denna oerhört viktiga seger.
Kanske inte den mest rättvisa men poängen är två till antalet och det är det som räknas.

Efter matchen var Elis strålande glad och nöjd när jag gratulerade honom.
Det ska han vara.
För oss med röda hjärtan är det bara glömma detta och se fram mot nästa helg.
Då kommer Unik och Västanfors.

Till sist.
Ett litet försiktigt grattis till Gripen/Trollhättan.
Det här kan ni nog inte missa.

Till allra sist.
En vårdag för några år sedan tränade Elis och två polare in i det längsta.


// Sargis