Tillbakablick
Året var 2020.
Någon kallade det ”Fladdermusens år”.
Vi har haft bättre år.
Det fattades inte många fel på detta år.
Bo i mitt favoritband Bo Kaspers orkester sjunger i en låt från 2012.
”Åh vilket år vilket jävla år
Åh vilket år vilket jävla år”
Hand upp på den som visste att det fanns ett yrke som heter statsepidemiolog.
En annan hand upp på den som kan stava till det utan att googla.
Virus.
För mig är det ordet en hockeyspelare i Brynäs i en tid då jag hade samlaralbum och högsta serien hette Division 1.
Hans ”Virus” Lindberg.
Långt senare uppklädd med vit polotröja och fokuserad blick som tränare i Luleå Hockey.
Det är Virus.
Ingen liten gynnare som färdats över hav och land detta år och satt käppar och järnspett i hjulen för samhället och idrottslivet i jordens alla hörn.
Någon sade att det inte kommit till Svalbard.
Å andra sidan finns det hungriga isbjörnar där.
2020
När 2020 tog sina första andetag.
Vi hade hängt undan fracken från nyårsfesten.
Varit till återvinningen med tomma champagneflaskor.
Backhopparna i Garmish-Partenkirschen hade ställt undan skidorna och hängt disktrasorna på tork.
Vi hörde talas om en stad långt borta i Kina där allt tagit fart.
En hockeytränare (nej, inte ”Virus”) från Luleå som bodde där i Wuhan berättade i vår lokala radio om hur staden stängdes ned allt eftersom och att han blev allt mer isolerad.
Nåja, det var ju så långt, långt, borta.
Föga anade vi.
Föga anade vi att vi ett år senare fortfarande ska sprattla i det lilla virusets fasta grepp.
Nu anar vi dock ett litet flämtande ljus i tunneln.
Vaccin.
Men.
Allt var inte jämmer.
Ej heller elände.
Det fanns annat.
Det fanns ljuspunkter.
Eller punkt och punkt.
Betydligt större än en liten punkt.
Det var i maj när göken gol.
En liten kille såg taklamporna på Umeå BB för första gången.
Mitt och fruns fjärde barnbarn.
Han satte ljus över hela tillvaron.
Och det har han fortsatt med sedan dess.
Det kom en sommar som blåste bort.
Det kom en sommar då gamla James Bond-filmer åter visades.
Det ska det göra.
Annars kan vi lägga ned sommaren.
Ingen sommar utan ”Goldfinger eller ”Leva och låta dö”.
Och apropå gamla Bond.
Sean Connery lämnade oss under hösten.
90 år gammal.
Han sitter nu på ett fluffigt moln och sippar på sin Martini.
Shaken, not stirred.
Det kom en dag då jag fyllde år.
Det gör det lite för ofta nu för tiden.
1 december.
Och eftersom jag skulle fylla sextio så tänkte jag att jag skulle göra en liten insamling till ”Bissen Brainwalk”
De som ville fick swisha in en sextio-lapp.
Det gick bättre än jag någonsin i min vildaste fantasi kunnat drömma om.
Nio tusen (9000) riksdaler till forskning om vår hjärnas irrvägar och funktioner.
Jag är alla för evigt tacksam.
Det var en av årets höjdare.
Vad hände då i bandyns värld?
I världens vackraste sport.
I en sport som får vintern att bli lite mindre vinter.
Som får oss att, åtminstone, under två timmar lägga undan besvär och jobbiga tankar.
Som får oss att må lite bättre.
En sport, en passion.
Jag börjar med mitt lag.
Och jag tror ni vet vilket.
Laget från norrskenet och ljusa sommarnätter.
Kalix Bandy.
Första matchen för året gick av stapeln på samma dag då de tre vise männen kom ridande på varsin kamel för att se en liten knatte som fötts i byn Nasaret för tretton dagar sedan.
Trettondagen.
I strålande sol på Fomab Arena vann de röda hemmafavoriterna med 6-2 mot Skutskär.
Ett Skutskär som senare under året får våra ögon att vidgas då vi läser att de värvar in, den på Vinkelvägen, i min by uppväxte Niklas ”Nille” Gälman till spelande tränare.
Hoppsan, sade vi då.
Och vi sade hoppsan då föreningen då föreningen presenterade de nya matchställen.
Tröjor som var mer än tröjor.
Tröjor med budskap.
Tröjor mot det skeva könsstereotypa.
Tröjor som uppmärksammar kränkningar.
Tröjor för jämställdhet.
Hatten av Skutskär IF.
Tillbaka till Kalix öden och äventyr.
Ett lag som helgen efter vinsten mot Skutskär tog en liten tripp ner till Nässjö.
Inget knussel.
Inget knot över långa resor.
Kalix Bandy är ett lag på resa.
Från minsta pys till gammal uv.
Denna gång etthundratjugonio (129) mil bort.
Etthundratjugonio mil och storstryk.
Vi genomled två hejarklacksledare till kommentatorer i tv då smålänningarna pulveriserade de långväga gästerna.
9-2 och de bägge hejarklack….kommentatorerna visste inte till sig av glädje.
Vämjeligt.
Dagen efter.
Med sakliga kommentatorer som, givetvis, höll på sitt lag.
Det får man absolut göra så länge man inte låter det gå alldeles överstyr.
I Katrineholm.
Vi tror inte tv-produktionen visar rätt då den visar mål för Kalix i parti och minut.
Är det repriser vi ser?
12-4 till de våra och vintermörkret i norr blir lite ljusare.
Vi började ana ett hopp om säker mark i Bandyallsvenskans träskmarker.
Efter säsongen sätts spaden i backen på anrika Backavallen och det sågas, spikas och mäts vinklar då bandyn ska flytta inomhus.
Två förluster senare var hoppet bara ett litet skutt.
Lidköping AIK kom i snöfall, spelade i snöfall, vann i snöfall och lämnade Kalix i snöfall.
Några av de vitklädda var som barn på julafton över snön.
Själv muttrade jag onämnbara glosor.
Så långt in på vintern och så lite snö, fram till denna dag.
Dagen efter fanns det inte en enda liten snöflinga i luften, det bjöds på alldeles utmärkta förhållanden och Boltics tränare Pål Hansen lät sig minnas tillbaka till de dagar han tillhörde spelartruppen och spelade inför massor av folk där på läktarsidan av arenan.
Det var inte stora massor denna söndag då Boltic tog med sig bägge poängen i en säck hem till sig.
Som vanligt i denna serie så är det jämnt.
Varje poäng är dyrbar.
I toppen.
I botten.
Poäng är ett måste.
Två veckors speluppehåll för Kalix Bandy.
Slipa på inlärda taktiska drag.
Åkvägar memoreras.
Siktet på vapnet vrids i rätt läge.
Kaffe kokas.
Allt ska stämma inför slutspurten.
Allt.
Efter all denna justering är det så match igen.
Efter mycket nöd och än mer näppe vinner man mot Borlänge hemma på Fomab.
Ett Borlänge som därmed blir klar för nedflyttning.
Synd kan jag tycka.
En rolig samling herrar.
Med en härlig frisk fläkt till ledare.
Hade Putte Kock läst tipsraden efter match mot IFK Rättvik hade han sagt.
Krysch.
4-4.
Varje poäng är än viktigare nu.
Träskets krafter håller hårt i.
Och efter bortaförlusten mot Falun är krafterna än kraftigare.
Kalix Bandy sugs allt närmare kvalets käftar.
Kan inte för egen motor klara sig ur detta nu.
Måste vinna i sista matchen mot Ljusdal och även förlita sig på andra resultat.
Ingen drömsits.
Ingen skön fåtölj att sitta i.
Inget gick rätt.
De resultat som behövdes gå rätt gick givetvis fel.
Vilket inte spelade någon som helst roll.
Kalix föll mot de gula hälsingeherrarna.
Det blev en match utan vinnare.
Ljusdal hade chans på kval uppåt om planeter stått rätt, abborrens fenor visat rätt och om resultat i andra matcher gått rätt.
Så blev icke fallet.
LBK fick åka tomhänta hem och för Kalix väntade ett fruktansvärt kval.
Tellus vinner serien och åker med muntra miner hissen upp i seriesystemet.
Falun och Lidköping får försöka tränga sig in i samma hiss via kval.
De blev stående kvar på Allsvenskans våning då kvalet blev dem övermäktigt.
Och samtidigt började det där viruset göra sig till känna lite för tydligt för att tillvaron skulle kännas bekväm.
Det nedre kvalet.
Västanfors klarade med minsta möjliga marginal av Östersund BS i ett förkval.
Helenelund avgjorde i slutsekunderna av seriematchen mot huvudkonkurrenten GT76 och tog sig därmed också till kval.
Kalix Bandy, Västanfors och Helenelund.
Två ska upp.
En ska bort.
Kalix börjar med krysch borta mot ”Fläkten”
I snöfall på Internationella kvinnodagen vinner man hemma på Fomab mot Helenelund.
5-0 på en snötäckt resultattavla.
Västanfors som kryssat mot Kalix vinner dubbla matcher mot Helenelund.
Vilket innebär att saken är pepparbiff.
Kalix avslutande match på bortais mot ”Lunden” ställs in då viruset nu tagit landet i sitt grepp.
Å andra sidan var matchen av ringa betydelse då sollentuniensarna inte hade nån chans att hinna ifatt varken Kalix eller Västanfors.
Kalix Bandy var då klar för Bandyallsvenskan säsongen 20/21.
Och jag var lika glad som när jag fick Kjell Uppling i påsen med samlarbilder för fotbollens Allsvenskan säsongen 1971.
Jag förmodar att alla vet att Kjell Uppling var IFK Luleås målvakt då laget gjorde sitt, och norrbottnisk fotbolls, enda framträdande i högsta serien, hittills.
Damerna
Till och med de större medierna skrev om vårt lag.
Samarbete över många länsgränser.
Kalix är en liten ort mittemellan Murmansk och Ljusdal.
Ca sjuttiofem mil till var och en av orterna.
Ett samarbete med den nordryska staden var inte aktuellt så när hälsingska LBK dök upp fanns det ingen tvekan.
Klart som tusan att vi ska slå ihop våra påsar, sa de styrande.
Lysande, tyckte jag.
Året var arton dagar gammalt då våra damer äntligen fick känna den ljuvliga smaken av seger.
Målrika 9-8 på bortais mot Spånga/Bromsten.
Länge sedan jag unnade ett lag en seger mer än detta.
Att aldrig, aldrig, ge upp trots att motvinden håller mot hur mycket du än tar i.
Ett kryss mot anrika Härnösand och en till vinst mot Spånga/Bromsten innan serien var slut.
Till den säsong som nu skulle gå igång andades försiktig optimism.
Den alltid lika trevlige tränaren Erik Henriksson framhöll, på vår funktionärsträff, hur mycket han trodde på laget och att nyförvärven Hanna och Hanna betydde gjorde oss grånande funktionärer glada och hoppfulla.
Hanna och Hanna är:
Hanna Olsson från Sunvära.
Hanna Eriksson från Härnösand.
Det hann gå en match.
En match, en vinst.
Umedalen slogs tillbaka med 4-0.
Sen släcktes allt.
Serien avblåstes och alla fick gå hem.
Tråkigt kan vi slå fast.
Herrarnas Elitserie.
Edsbyn vinner serien i majestätisk stil.
Fyrtiosex poäng av femtiotvå möjliga.
Det tycker jag är ganska bra.
Etthundrasjuttiotvå gjorda mål på tjugosex matcher.
Nästan sju mål per match.
Det tycker jag är ganska bra.
Femtioen insläppta på samma tjugotvå matcher.
Bara två per match, nästan.
Det tycker jag är ganska bra.
Kan någon stoppa de rödblåa från guldet?
Svaret blev; Nej!
Åby/Tjureda fick lämna.
Sagan tog slut.
Jag erkänner att jag fällde en tår över det.
Finalen
På ett öde och tomt Studenternas.
I en normal tid hade jag stått där.
För tionde året i rad.
Allt fixat.
Allt bokat.
Nära inpå avresa stängdes allt.
Saknaden blev monumental.
Vandra runt i Uppsala bland alla bandyvänner, utbyta kunnande, äta bandyfrukost på Terrassen, träffa klubbars representanter vid ”Hemmaplan”, titta på spännande bandy, lite avundsjukt blänga på alla glada supportrar som väller in på isen i glädje över vunnet pris, vandra i gåsmarsch med tusentals andra bandyorakel genom Stadsparken…….suck.
Nåja, bandyfrukost vid köksbordet hemmavid och en liggplats i soffan vid tv:n är ju inte dumt det heller…..eller?
Edsbyn fick stå på tomma läktare och lyfta pokalen medan spelarna i Villa lämnade isen med böjda nackar.
5-1 i hälsingarnas favör.
Det var aldrig några tveksamheter var pokalen skulle hamna.
Edsbyn bestämde takten från steg ett.
Damernas final
Blev en galen historia.
Skutskär hade en hand på pokalen med bara minuter kvar.
3-1 och hela bygden förberedde sig på en fest med social distans-dans.
Fem minuter plus tillägg kvar.
Då gör reducerar VSK.
Dramatiken gick att ta på.
Skutskär är i panik.
Massabruket på orten tystnar.
In på övertid.
Minuten är nittiotvå.
VSK får straff.
Charlotte Selbekk är säker.
3-3.
Alla väntar på förlängning.
Fyra minuter över.
Fem.
Sex.
Charlotte Selbekk.
Vändningen är det galnaste jag sett och VSK-spelarna får fnatt.
Den galna säsongen ”Silly season”.
Det blev en ”Silly” som blev händelserik.
AIK spände muskler.
Värvade in spelare från lite här och där.
Världsstjärnor presenterades var och varannan dag.
Så släpptes det som många anat.
Det som blev blev en storm.
En storm med sexvåningshushöga vågor nere vid Vänerns södra strand.
I Lidköping.
William Arvidsson, sonson till legendaren Micke Arvidsson blev gul och svart.
Vågorna började bli höga.
Sen tog allt fart.
Johan Esplund.
Daniel Andersson.
Det rök ur öron på folket i Lidköping.
Johan Esplund som var nära posten som Gud Fader.
Daniel Andersson hade den innan han lade av för något år sedan.
Och nu gick de till AIK.
Blev lite hårda ord kastade fram och tillbaka.
Supportrar i upplösningstillstånd.
Att folk reagerar och blir besvikna och förbannade är en sak.
Det måste vi få bli även om spelarna givetvis får välja alldeles själv vilken färg på tröjan de vill ha.
Men det gick en kilometer för långt här.
De bägge ikonernas familjer och Anderssons padelhall blev utsatt för hot och skadegörelse.
Då har alla gränser passerats.
Med råge.
Silly i Kalix.
¤Målvakten Marcus ”Mogge ” Lindgren klev av och blev målvaktstränare.
¤Mikael Jansson lade ner karriären.
¤Likaså Joakim Persson, Viktor Lundbäck, Simon Sandström och Albin Ekström.
¤Ivan Detsura återvände till Ryssland.
¤Elis Lindgren blev stockholmare med Helenelund som ny klubb.
Många tapp kan tyckas.
¤Frågetecknen dansade bland småfåglarne i skyn för Johan Sundquists framtid efter den gångna eländiga säsongen.
¤ Jimmy Berglund klev på tåget i slutet av serien och gjorde sin vana trogen mål så fort han såg motståndarens bur.
En injektion för ett lag i motvind.
Betydde oerhört mycket för lagets självförtroende inför det jobbiga kvalet då allt kunde förloras.
Skulle han kunna tänka sig en fortsättning?
Och svaret kom.
Ja, han fortsätter.
En hel bygd reser sig och hurrar.
Och hurrandet fortsätter när så Johan ger tummen upp.
¤Vår tradition med fina finska vänner fortsätter då Toni Vanha och, gamla bekantingen, Tuomas Mokko skriver på ett kontrakt.
¤Skarpskjutande Pontus Bergdahl kommer från grannen KBK och med sig tar han Robin Larsson.
¤Unge målvakten Joel Snäll återvänder till norr efter en lyckad tid i Vetlandas juniorverksamhet.
¤Tung värvning då Janne Rintala krafsar ned sitt namn på ett framlagt papper.
Det är en klassvärvning det.
¤Till nyförvärv räknar jag också in Mattias Snäll som varit utlånad på avtal till KBK och endast gjort ett fåtal matcher i röd skrud.
¤ Niclas Rönnqvist som kom hem från huvudstaden mitt under vintern kan vi också räkna som ny.
¤Unge Emil Stock plockas upp från det yngre gardet.
En bra vår.
Synd på de som slutat men stor glädje för de som anslutit.
Jag var nöjd.
Hoppet började växa om en bättre vinter än den som låg bakom oss.
På ett årsmöte ute på arenans läktare valdes ny ordförande och även på några andra poster röstades nya namn in.
Nytt mod repades.
Midsommar passerade i underbar sommarvärme.
Sen var det slut med det.
Det blåste resten av tiden.
Och temperaturerna fick oss att titta oss över axeln efter isbjörn och snöstorm.
Dagarna börjar nu naggas i kanterna.
De ljusa nätterna börjar försiktigt dra sig undan.
Höstens dagg kryper upp över ängarna vid ”Sko´landet”
Klubbar med hall går på stor is.
De övriga i badkar.
Med för hög sarg.
Säsongen 20/21 börjar krypa.
För att senare lära sig gå.
Men som vanligt så är de första stegen lite vingliga.
Denna höst blev extra vinglig.
Det var det där med det lilla viruset.
Ett virus som nu kom tillbaka efter sitt lite mer tillbakadragna leverne under sommaren.
Det blev en besvärlig tid för oss alla.
Det blev en besvärlig tid för de som ska bestämma inom bandysporten.
Frågorna var många.
Svaren fanns inte.
Hur många får komma på match i vinter?
Det var femtio.
Regering och myndigheter höjde till trehundra.
Kändes som att luften klarnade lite då.
Det gick att andas både frisk luft och optimism.
Sen smällde dörren igen.
Det gällde endast trehundra sittande.
Stående utomhus under bar himmel och milsvidd distans till grannen gällde fortfarande femtio.
Vi suckade en stund.
Sen blev det än värre.
Smittspridningen (jag mår illa av det ordet) ökade och hårda nypor var ack så nödvändiga att ta till.
Nu släpps bara åtta in på idrottsliga evenemang.
Och bara elitidrott tillåts.
Det blev en nöt att knäcka.
Vad är elitidrott?
Tydligen innebär det att man tjänar guld och gröna skogar på sin idrott.
För bandyns del skulle det då vara…
Herrarnas Elitserie? Ja.
Herrarnas Allsvenska? Ja.
Damernas Elitserie? Ja.
Damernas Allsvenska? Nej.
Och allt annat fanns inte ens på förhandlingsbordet.
Då ägnar jag en stund till att fundera på hur man kom fram till att herrarnas Allsvenska är elitidrott.
Visst, det är kul att det spelas men jag hörde en mycket klok fundering av en spelare jag talat med.
-Man kanske skulle ha vilat A-lagen denna vinter och låtit föreningarna lägga krut på ungdomarna.
En synnerligen klok idé.
Från bandyns regering beslutades också att bottenluckan i Elitserien och Allsvenskan stängs och reglas igen.
Inget lag ska kunna trilla ner.
Allsvenska lag kan ta steget upp i Elitserien men nedåt är det stängt.
I mina ögon ett klokt beslut.
Å andra sidan kommer världens bästa Allsvenska vara två lag kort nästa säsong då två lag kommer ta vägen uppför stegen till festvåningen och ingen serie under är igång.
Nåja, en säsong för att ställa allt till rätta går väl att stå ut med.
Så kom vi då fram till seriestart av säsongen 2020/2021.
Den annorlunda säsongen.
Den började i kaos.
Lag ville inte resa.
Lag ville inte spela.
Det blev lite blåsigt på bandyns hav.
Lite svajiga regler och paragrafer bidrog till blåsten.
Vinden mojnade en smula och till slut hördes domarnas visselpipor ljuda över landet.
Vi kunde pusta ut.
Men ständigt vara på vår vakt.
Det ligger orosmoln borta i horisonten och lurar.
Moln som skickar ut sina tentakler lite här och där.
Det går inte spikrakt kan vi slå fast.
Sportsligt.
Vårat lag fick en försäsong längre än ”Vallsträckan” en kväll efter en förlustmatch.
Ni kan inte i er vildaste fantasi föreställa hur lång denna öde raksträcka mellan Vallen och min by är en januarikväll då resultattavlans röda siffror visat fler mål i bortalagets ruta.
Efter att ha varit förpassade till ishallens trånga is inledde man direkt med Allsvenska supercupen en helg i Uppsala medan röda löv ännu hängde kvar i träden.
En träningshelg i Hälsingland någon vecka senare.
Där tvingade man Bollnäs att skärpa till sig för att vinna med 6-3 och dagen efter gjorde Pontus Bergdahl fyra och hela laget elva då Edsbyns P19 slog tillbaka med 11-1.
De ledande i laget var mycket nöjd med helgen och på funktionärsträffen strax senare fick vi höra många lovord om laget.
Sen skulle serien starta.
Med två fina hemmamatcher.
Trodde vi.
Å nej.
Lag från långt bort ville inte resa hit.
Premiärhelgen gick om intet.
Då vi just nu lever i den tid som råder kan jag respektera att de bägge lagen inte känner sig helt bekväma med att resa genom landet med allt från hästdroska till flygplan.
Men.
Samtidigt tror jag att själva resan inte är den största boven i tiden, det är nog livet hemmavid.
Resor och boende går att ordna på ett säkert sätt.
Fråga spelarna i Kalix Bandy som fick inleda serien med två långa helger i fjärran del av vårt land.
Ingen av dem stod väl och gjorde vågen när första resan gick iväg men man följde alla möjliga restriktioner och resan gick perfekt.
Helgen efter var den där olustkänslan betydligt lindrigare.
Resultatmässigt blev det endast två poäng på dessa fyra matcher.
Men det rullar på nu.
Inte förrän, förrän inte förrns som många idag säger det, den tolfte december gick första hemmamatchen av stapeln.
Ljusdal BK.
Den matchen jag inte kommer glömma i, varken, första eller andra taget.
Kanske inte ens i tredje.
Minnet av resultatet kanske bleknar och försvinner.
Vinst med 4-3.
Minnet jag kommer bära med mig är den 60-årspresent Johan Jansson Hydling i LBK överlämnade innan matchstart.
En svart t-shirt med LBK:s och Sirius klubbmärken och ett ”Grattis Sargvakten” i tryck över bröstet.
Jag blev lite överrumplad och tagen men tacksamheten är stor.
Ett stort och fint minne att bära med sig.
Fin vänskap är viktigare än sportsliga gramgångar.
I årets sista skälvande timmar såg vi ett dubbelmöte mot uppsaliensiska Unik Bandy.
Vi såg hemmamatchen under tisdagen.
Vi såg bortamatchen under onsdagen.
Och vi såg bägge matcherna på Fomab Arena i Kalix.
Vi såg ännu ett bevis för klokt agerande och att nånstans i idrottens värld finns det sunda och friska värderingar.
Allt är inte bara prestige och gnidet förfarande.
Att detta Unik och Kalix kommer överens att köra bägge matcherna i Kalix istället för att bägge lagen ska flänga land och rike fram och tillbaka i rådande tider är ett agerande jag tycker borde uppmärksammas.
Då lägger vi 2020 till handlingarna.
Stoppar undan hela klabbet i garderob i källaren.
Glömmer hur man stavar till statsepidemiolog.
Vänder blicken framåt.
Låter framrutan vara större än backspegeln.
2021 ska bli bättre.
För Kalix Bandy inleds detta år med en hemmamatch mot Västanfors söndagen den tredje januari.
Bandybollen rullar vidare.
I samma takt som alltid.
Nu jäklar håller vi ut den tid det tar innan vi sträcker fram våra tentakler för ett stick.
// Sargis
