top-front-ad

Historia

Historia

Året är 1990.
Året som började med en måndag.
I Kalix satt vi och drömde: Tänk om vi skulle få uppleva bandy på den allra högsta nivån, inte bara tävla om vem som är bäst i kommunen.
Ena året IFK Kalix. Andra året Nyborgs SK.
Bägge lagen har gjort några kval uppåt utan att lyckas.
Prestigen mellan de bägge lyser ut i fingerspetsen.
Denna prestige som äter upp allt vad elittänkande heter.
En liten plaskdamm.

En dag under den våren sade min far, som då var med i den innersta kretsen i NSK, att det nu fanns långt gångna planer på ett samarbete mellan NSK och IFK.
Hemska ord för en insnöad blåvit som jag. Samarbete med IFK, tvi, tvi, tvi.
Hellre skulle jag äta daggmask.
Det gick några dagar.
Ju mer jag tänkte på den uppkomna situationen desto mer började jag inse att det kanske inte var så jäkla dumt att med gemensamma krafter försöka nå bandyns finrum.
Till slut var jag till och med övertygad om att detta var den rätta vägen att vandra.

NSK kallade till medlemsmöte uppe i gamla klubbrummet.
Fullsatt då representanter från såväl ja- som nejsidan höll hov.
Starka känslor.
Vi fick en vecka att fundera innan det var dags att rösta.
Skriv din röst på en papperslapp och lägg den i en burk.
Jag skrev ett klart och tydligt JA.
Den gamle mannen som satt vid min sida, en av de trognaste supportrarna sedan klubben bildades 1946, darrade på hand när han skrev ner sitt NEJ.
Han lämnade sin lapp, tog sin käpp och haltade lite nedstämd ut ur lokalen.
Det var på ett sätt lite rörande.
Under en förbipasserande sekund tvivlade jag på min röst.

Var det kanske dumt allt? Förnuftet kom tillbaka och mitt JA stod fast.
Tack och lov.
När rösterna räknats så var all tvekan över.
JA-rösterna vann med bred marginal.
Vi kråkor var redo.
Från IFK:s sida var det också grönt ljus.
Samarbetet, och Kalix/Nyborg BK, var ett faktum.
Många svor. Många log.

Hösten kom. En ryss hade värvats.
När vi åkte upp till Furuhedsplan såg vi bilden av Lomanov för våra ögon.
När vi åkte hem var bilden lite kantstött.
Den nye var inte det vi hoppats på. Lindrigt sagt.
Det skulle bli bättre ryska värvningar så småningom. Betydligt bättre.

Premiärhelg.
Två, för oss kalixbor, välkända lag på andra sidan mittlinjen.
Östersund BS på lördagen. Härnösand AIK på söndagen.
Uddamålsförlust mot ÖBS, men Lars-Göran Henriksson får sitt namn i historieböckerna som den förste målskytten i den nybildade föreningen Kalix/Nyborg BK.
När säsongen var till ända var KNBK långt från topplacering och grannen Karlsborg kom några pinnhål högre upp. Det kändes tungt.
Det var många tuffa skift på min fabrik då. Fick utstå en del spott och spe.
Vilket resulterade i att mitt hjärta för Kalix/Nyborg Bandyklubb bankade lite hårdare.
-Skratta medan ni kan, vi ska visa er.

Sommaren gick.
Löven föll och båten togs upp.
Säkra tecken på att det åter var dags för bandy på Furuhedsplan.
Lite Zinkensdammvibbar över den isen med hyreshusen på Furuhedsvägen i bakgrunden.
Till denna säsong hade två nya ryssar anslutit.
Michail Illarionov och Sergei Gluohov.
Nu skulle det bli åka av.
Jag såg fram emot lättare skift bland pappersrullar och hånleende bakåtsträvare.

Det som inte fick hända hände.
Yrvädret ”Mischa” skadades allvarligt under ”Nock-cupen” på Nyborgsvallen.
En knäskada som satte stopp för vinterns framfart.
Icke bra alls.

Seriens matcher kom och gick.
Vi såg ett betydligt bättre lag än säsongen innan.
Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram.
Det blev ännu en vår och sommar med blytunga skift.

Strax innan seriepremiären för säsong tre åkte vi de fem milen österut för att se våra hjältar i Haparanda Cup.
Vi fick se nåt otroligt. En rysk herre i ett blåklätt Zorkij.
En rysk herre med #16 på ryggen och hästsvansen hängande ut under hjälmen.
Han fick oss att tappa hakor och andan.
-Jösses, vilken spelare! utbrast vi i enad kör när vi återfått andan. -Honom ska vi ha!!
Han hette Konstantin Zaletaev.
En dröm som skulle bli sann.
Det kunde, åtminstone, inte jag tro där jag stod och gapade.

Säsong tre för vårt KNBK blev en enda lång eriksgata.
Överallt där de rödblåvita drog fram håvades två poäng in.
I slutet av säsongen åkte laget ner till Söderhamn för match mot de enda som möjligen, möjligen, kunde hota. Broberg.
Jag jobbade eftermiddagsskift och på den tiden fick man, tack vackert, lyfta luren och ringa till den arena där det spelades match och snällt fråga om resultatet.
Ni förstår, det fanns inget Internet!  Ja ungdomar, det har funnits en sån tid.

KNBK gick genom serien utan att ha gett ifrån sig en enda poäng.
Nu var det nära.
Motståndare i det hemska kvalet var Tranås, Västanfors och Bollnäs.
Det blev ett kval det pratas om än idag.
Det kom folk från hela länet och det kom folk pulsande genom skogen mellan bårhuset och arenan i meterdjup snö i vild förhoppning att komma undan entréavgiften.
Stor humor när de giriga stoppades av entrévakter med penningpung på magen.

I den sista hemmamatchen, mot Bollnäs, var vi närmare 3500 på snödrivorna.
Några stod kvar där ute i skogen, med snö till midjan och svärandes över griniga vakter.
En ung ”Palle” Rönnqvist gjorde avgörande 4-3 och nu kunde vi andas in doften av Allsvenskan.

Efter bortamatchen i Tranås var allt ett faktum.
Norrbotten hade fått sitt första allsvenska bandylag någonsin.
Glädjen i bygden visste inga gränser.
Lokalradion sände direkt från torget utanför, det två år gamla, ”Folkets Hus” då bussen med våra hjältar anlände efter lång färd från Småland.
Torget var fullproppat med glada kalixbor.
Radion varvade intervjuer med ”lite trötta” spelare, glada supportrar och ”We are all the winners”.
Jag kan än idag, tjugofem år senare känna rysningar då den spelas.
Glädjen i vår bygd övergick lite senare i vrede.
Namnlistor gick runt. Kalix delades i två läger.
För och mot.

Gamla anrika Furuhedsplan höll inte måttet för spel bland de bästa.
Det behövdes nåt nytt. Nåt nytt med konstfrusen is.
Motståndarna var rabiata.
Varför i hela friden ska kommunen lägga ner dessa fantasisummor på bandyn?

Det blev, tack och lov, beslut om nybygge.
Och se.
När Selånger kom för allsvensk premiär stod Kalix IP putsad och klar.
Dock utan konstfruset. Ej heller läktare.
Det konstfrusna fick vänta till året efter. Läktaren kan ha kommit ännu ett år senare.

Så är då dagen inne då historiens första allsvenska bandymatch i Norrbotten ska gå av stapeln.
21 november 1993. En milstolpe i kalixbygdens långa historia.
Jag hade magsjuka natten innan.
Stanna hemma? Pffff.
Köerna till, den under hösten bildade, supporterklubben ”Drivans” försäljningsställe ringlade sig köerna långa.
Likt en färgglad orm ringlade sig kön med souvenirsugna bandyvänner.
Alla, och då menar jag alla, ville köpa rutiga mössor och rödblåvita halsdukar.
Två timmar senare viftades det med mössor och halsdukar mot mörkret som fallit över den nya arenan i Kalix kommun.
Kalix/Nyborg BK hade minsann besegrat gästerna från Sundsvall.
6-3 på anslagstavlan och folket var euforiska.

Bäste man på isen?
Den där ryske mannen med hästsvans vi sett i Haparanda för ett år sedan.
Han vi drömde om. Han vi aldrig trodde skulle bli rödklädd.
Nu hade han presenterat sig för övriga Sverige.
Ett övrigt Sverige som skulle skaka av oro vid blotta tanken av att möta en rättvänd Konstantin Zaletaev med fart och bollkontroll.
”Kalle” frälste oss i många år framöver och är förevigt den största stjärna vi haft lyckan att få ha i vår förening.
En annan, nyinköpt, gigant gjorde KNBK:s första allsvenska mål: Jukka Ohtonen.

Senare under vintern kom Västerås SK upp.
Det pratades om den matchen i veckor.
Ökända VSK-fans som skulle komma upp till polartrakterna för att, med knogjärn och med påkar, skipa rätt.
Kvällen var inne.
De kom. De sjöng.
De blev bjudna på lite värmande dryck av kalixbor. De bytte halsdukar.
De var ta mig tusan som folk är mest, och bäst.
Ett härligt gäng som vi, än idag, minns med glädje.
Fråga min mor.
Hon brukar inte gå på bandytävling särskilt ofta.
Denna kväll var hon en av de 4500 på drivorna runt IP.
När hon och hennes väninna traskade hemåt hamnade de bakom några grönvita fans.
Hon skrattar gott än idag över minnet då någon av fansen helt enkelt drog ned brallan och visade upp en kroppsdel som inte ser solen så ofta.

Massmedia och bandyvänner gick i spinn senare under våren då KNBK skakade, blivande svenska mästarna, VSK i fem matcher i kvartsfinalen.
Snöplig uddamålsförlust i den femte och helt avgörande matchen.

Den här säsongen är, utan tvivel, den roligaste av alla säsonger Kalix vistats i den allra högsta serien.

Innan start av andra säsongen fick vi konstfruset.
Invigningen gick av stapeln i slutet av september med en landskamp mot Finland.
Slutet. Av. September.
Lervälling på vallarna men skinande is och en landslagsdebuterande ”Palle”på parketten.

Klang och jubel med slutspel även säsong två.
Ännu större klang och jubel inom föreningen för de aningen yngre.
Pojkar 20.
SM-guld två år i rad.

1994: Seger med 5-3 mot Västerås.
Året efteråt var 1995.
Då vann unga KNBK en rafflande final som stod lika på ett vid full tid.
Motståndet kom från Motala.
Motståndet åkte hem med slokande öron sedan de rödvita norrbottningarna avgjort i ”sudden death”.

Åter till de lite äldre.
Snöpligt missat slutspel säsong tre då vi föll mot Ljusdal i sista hemmamatchen.
2-4 och de gula knep den åtråvärda platsen.
Samtidigt hade grannen, och rivalen, Karlsborg BK börjat röra på sig.
Satsat stort och värvat ännu större.
Även från vår förening. Vi var lite putt.
Och samma dag jag fick en utmärkelse av Norrbottens Bandyförbund för tio års nit och flit i bandyns tjänst i NSK vann KBK mot Selånger hemma på Bruksvallen och tog steget upp i finrummet.
Massmedia gick bananas. Två lag från lilla Kalix i högsta serien.
Samtidigt hände det något med publiken på orten.
Plötsligt var KBK det nya och fräscha.
Kalix/Nyborg stod förstenade kvar och insåg inte allvaret.
Man hade fått en rival. En rival med klorna utfällda.
Redo att slita sönder de rödvita från ”stan”.

Och dagen kom: 15 november 1996.
Bruksvallens gryta kokade. Det var dags för det första historiska mötet mellan Karlsborgs BK och Kalix/Nyborg BK.

Vi på ”kalixläktaren” mådde rätt fint när vårt finske nyförvärv Samuli Niskanen vispade in 0-1 bakom KBK:s målman.
Vi på ”kalixläktaren” mådde inte lika fint när domaren blåste i sin pipa för sista gången i matchen.
5-1 på tavlan och slokörade vandrade vi ner mot virkesmätningsstationen där vi parkerat våra bilar.
Det var en golgatavandring.
Det blev några tunga skift på fabriken där många gulsvarta leenden lös upp lokalerna.
Jag lovade dem att på annandagen, då jävlar!
Jo jo.
Nästa käftsmäll. När glöggdimmorna över IP skingrades grinade resultattavlan oss med rödvita sympatier i ansiktet.
2-5. På hemmaplan. Det sved mer en premiärförlusten.
Jag höll mig på baksidan av maskinerna i pappersbruket. Bakom PM2 kan ingen höra dig skrika.

Men sen. I fortsättningsserien. Ordningen återställd.
6-2 och jag blev åter synlig bland pappersrullarna.
Att sedan KBK klarade kontraktet utan kvalspel medan vi fick kvala oss kvar är en helt annan historia.

Det enda folket i bygden nu talar om är, till mig vansinne drivet, dessa derbyn.
Derby. Jag blir matt bara av ordet.
Av hundra miljoner matcher under vintern var det bara två som folket pratade om.
Och hur dessa två matcher under säsongen slutar kan vi lämna därhän.

I annandagens match på Bruksvallen ledde KNBK innan KBK och den lille specielle måltjuven ”Slava” Arhipkin vände och vann matchen med uddamålet 4-3.

Kvalet det året blev en spännande sak där allt skulle avgöras i seriens sista match.
Hemmamatch mot Broberg/Söderhamn.
Vår #10 Peter Nilsson glöms ofta bort i pratet om Kalix mittfält under den tiden.
Han är enligt mitt tycke en av de bästa vi haft.
Vi minns hur han neutraliserade självaste ”Pelle” Fosshaug i kvartsfinalerna tidigare.
Tror inte Peter fick julkort av Fosshaug då.
Nu gör han ett mål av den diginiteten att det borde bli frimärke. Eller en film.
Ett sånt där kust-till-kust där motståndare står bortkollrade i industriområdet bortom IP.
KNBK vann till slut med klara 5-2 och platsen i finrummet var räddad.
De gulsvarta åkte hem med hängande läpp.
Några till Söderhamn. Några till Karlsborg.
Om det varit frostigt mellan kommunens bägge elitlag blev det helt igenfruset nu.
Det kastades såväl paj som smuts mellan de bägge. Bland folket var det hårda ord.
Orsak? KBK:s kelgris ”Slava” Arhipkin värvades till de rödvita.
Allt slutade i skiljenämnd. Som dömde till Kalix fördel.

”Slava”, som var en mästare inne i straffområdet och en artist på att suga ner långa utkast från målis, vann dock inte den interna skytteligan. Det gjorde den finske giganten Marko Kilpeläinen.
Han gjorde 28 mål med en vit Sirius-klubba som numera är i min ägo.

Våren 2001 stod vi med byxorna nere. Tack och adjö.
Kalix/Nyborg BK lämnade den högsta serien och försvann ut i det svarta tomrummet på andra sidan järnvägen bakom IP. För att aldrig mer komma tillbaka i den skepnaden.

Efter vårens årsmöte kom någonting nytt ut från det svarta.
Äntligen, var vi många som tyckte.
Tack för allt Kalix/Nyborg BK!
Välkommen till världen, Kalix Bandy!

Sejouren i nedre våningen blev bara en säsong.
Serien började dock i moll med en förlust på Gärdehov i Sundsvall.
Sen gick det bättre och framåt senvintern stod det klart att ordningen var återställd.
Kalix Bandy var åter ett elitlag.

Från nästa säsong, den som sträcker sig från hösten 2003 till våren 2004, minns vi väl särskilt en match.
18 februari på almanackan.
Värmlands stolthet Boltic kommer upp till inlandsisens kant för en bandymatch.
En match där hemmalaget säkrar kvalplats vid vinst.
Enbart vid vinst. Poängförlust och hissen nedåt startar.

I ett drama utan motsvarighet vinner Kalix Bandy med minsta möjliga marginal.
5-4 sedan Marko Miinala vevat in en högerhörna minuterna innan slut.
De sista krampande minuterna var långa som en mattelektion på högstadiet.
När så värmlänningarna fick hörna i det sista andetaget av matchen var mitt sista andetag väldigt, väldigt, nära. Jag tror det var nära för de flesta runt IP.
Jag ville inte se. Vände mig mot läktaren.
Den synen jag såg måste den som kommer iväg sist av alla i Vasaloppet känna igen.
Endast en massa ryggar.
Hörnan missades och Rinaldos spådom gick in.
Jag sov inget den natten.
Uppspelt som en orrtupp om våren.
Kvalet gick som en dans.
Och ännu en säsong i eliten.

Om gångna säsongen avslutades i ljus och värme så blev kommande svart och kall.
Becksvart. Iskall.
Återigen ett kval.
Nu uppbyggt på annat sätt.
Dubbelmöte med ett lag som vill upp.
För Kalix del: Ljusdal.

Jag sitter på föräldramöte i dotterns klass när första matchen går av stapeln.
6-3 i hälsingefavör.
Glosorna ur min mun får snön utanför skolan i Innanbäcken att smälta.
-Nåja, det vänder vi hemma, sade jag kaxigt till en god vän som också satt på möte.
-Jo, svarade han.

13 mars var det dags för match två.
Apoteken i Kalix sålde slut på nervlugnande.
Och matchen gick igång. Det ramlade in mål lite då och då.
Plötsligt visade tavlan 7-3 i hemmafavör.
Jajamensan! Det här går ju vä…….åt häcklefjäll.
Står inte de gula och reducerar till 7-4.
Nu är di gule vidare på fler mål på bortaplan.
Framåt Kalix!!
I slutsekunden får Kalix en högerhörna. Mot målet ner mot Furuhedsskolan.
Unge Andreas Lysell är tilltänkt exekutor. Unge Andreas Lysell skjuter.
Många är de människor som fortfarande kan lägga handen på Bibeln och svära inför församling på
att bolluslingen sköts genom nätet i buren.
Att det, helt enkelt, skulle ha dömts mål.
Hur som helst.
Det var ett fruktansvärt bittert slut.

Efter den bittra och svidande degraderingen efter matchen mot Ljusdal har inte Kalix Bandy kommit tillbaka till den bländande tid som flytt.
Man har åkt upp och ner likt någon åkattraktion på Gröna Lund.
Inte fått den stabilitet vi så innerligt skulle önska.

Senaste åren i Elitserien har vi klamrat oss fast med yttersta nagelspetsen innan vi i våras tappade taget. Det brukar gå så till slut för lag som hänger på naglarna.

Vi har istället fått annat att glädjas över.
Härliga karameller som smakar gott i massor av år.
Året är 2009.
Prisskåpet uppe i klubbrummet får byggas ut lite.
Det ska in en stor pokal av ädlaste valör.
SM-guld till P19.
Året efter. 2010.
Ännu en pokal ska in. Av ädlaste valör.
Denna gång är det föreningens fantastiska tjejer som kommer hem från Uppsala med en stor pjäs i bagaget. F17.
När jag är inne på pokaler och priser.
Vi ska icke glömma P13 år 1998.
Räknas inte som SM-guld men vi kallar det så då de vann ett rikstäckande slutspel hemma på IP.
I laget såg vi bl.a Andreas Lysell, Pekka Rintala, hockeyproffset Johan Fransson och många andra.

Och i juletid 2018 tog våra P14 silver i samma rikstäckande slutspel.
Denna gång nere i Katrineholm.
Framtiden är säkrad.