billerud-white-logo

Platt fall

Kylan drog in i juletid.
Fjorton grader under noll.
Lägg därtill en vind som satte grannens vimpel i rörelse.
En vind som tog tag i kind och näsa.
Pirayor i stim bet i ansiktet.

Skönt i kylan att krypa ihop i soffans hörn med filt och bok.
Somnade en stund och drömde om en bandymatch på Kalix IP där hemmalaget inte kom upp i normal fart och domaren tappade kontrollen.
Vaknade med ett primalskrik då mina röda idoler inte fick med sig en straff i slutet av matchen.
En straff som hela publiken, orten, Norrbotten, Sverige, världen, t.o.m de gröna gubbarna med antenner på huvudet upp på Mars såg den.
Alla.
Utom en.

När jag kände att mina tår var bortfrusna kom det som ett slag: Det var ingen ond dröm.
Men eftersom jag lovat mig själv att inte skriva i affekt över miserabla insatser av de styrande i matchen så låter jag bli.
Det är bäst så.

Men nog jäv…….nä, det får vara.

22 december.
Natten till idag passerades vintersolståndet.
Nu blir det inte mörkare.
Tur det för just nu faller skymningen innan dagen gryr.
Det är mörkt trots att det är ljust.

När jag, tillsammans med Bo Kaspers Orkester, åkte upp till bandytävlingsarenan vid 12:30 började dagen sakta dra sig undan.
Krypa iväg bakom skogen mellan min by och Vallen.
Tomtar och troll spanade i skuggorna.
Och Bo sjöng om 5:te juni.

Strax efter min ankomst till IP dök en samling bandyspelare från Dalarna upp i en vit buss.
-Det är kallt, sa jag.
-Äh, det är ju vinter, sa en mas.

Halvlek I

Det lilla, lilla, snöfallet drog bort med ett tåg som passerade där bortom läktaren och fullmånen började sin kamp mot de kvardröjande molnen.
Till slut tog den sig igenom och tittade fram där ovanför resultattavlan.
Där sitter också en klocka som då visade på noll, noll och noll.
Även en klocka som visade 15:00.

Det var dags för tävling.
Domaren borde ha hetat Mika Mutanen och komma från Uleåborg.
Men även domare kan bli sjuka, så även den gode Mika Mutanen som blev hemma i sin bädd.
Hans ersättare heter Keijo Hyvärinen.
Från Haparanda.

Nu blåser han igång matchen.
Pipan kärvar lite i den kalla kvällen.
De röda är centimetrar från framgång redan efter femton sekunder.
Lång boll på Jimmy, som tyvärr inte får till avslutet i fint läge.
Det blir en hörna som inte leder till nånting.

Tre minuter gångna då gästerna från Borlänge får sin första.
Blir inget av den heller.

Tio första är jämna.
Inga målchanser.
Man brukar kalla sånt för ställningskrig.
Likt två bisonoxar som ska visa upp sig för vacker hona.
Visa vem som bestämmer men ingen går till full attack.

Då.
Matchklockan i den tolfte minuten.
Från ingenting.
Eller från tjugofem meter.
Anton Voronchikhin.
Jag är helt övertygad om att han skjutit hårdare skott i sina dar.
Det skott han nu avlossar går under namnet ormdödare.
Efter isen.
Målmannen, som heter Adam Reyier, sträcker ut sitt ben i all sin längd.
Men får se den cerisa försmädligt passera skridskospetsen.
1-0.
Bravo.

Nu kan jag tycka hemmalaget börja ta ett litet övertag i bisonoxarnas kamp.
Men matchen är totalt befriad från hot om mål.
Varken rött eller vitt.
Någon hörna åt bägge håll, med den gemensamma nämnaren fiasko.

I minut tjugotre får P&L frislag långt ute vid sargen nedanför läktaren.
Höger anfallsvinge.
Mitt på planhalvan.
Inget farligt med det, tänker jag förstrött.
Det ska vi bli två om, tänker Rasmus Linder vid bollen.
Hårt inspel mot mål.
Och där står han.
Han som senare får drottningen och halva kungadömet i pris som bäste man i vitt.
Christian Frohm.
Sticker fram klubban på det hårda inspelet.
1-1.
Fioler och knätofs nere i masriket nedanför min plats.

Sen fortsätter det att hända inga saker alls.
P&L börjar så sakteliga ta över taktpinnen.
Takten sätts i daladansens tecken.
Röda anfallsspelet lyser med sin frånvaro.
Månen återkommer efter en stunds vila och lyser med sin närvaro.

En märklig händelse då vi passerat halvtimmen.
Märklig, men ack så härlig.
Det röda granitblocket ”Jocke” Persson sätter en bröstvärmare på en anfallande mas och tar bollen lika galant.
Och då händer det.
Publiken applåderar!
Bandyapplåder.
Tjoff, tjoff, tjoff.
Ja, ni vet.
Händer minsann inte ofta på vår arena, men fasen så roligt då det händer.
Och ju längre matchen gick desto mer hördes ni på läktaren.
Heja ni!!

På isen inget.
Jag står och tänker på hur vackert ljudet av skridskoskär låter.
Ljuv musik.

Två vita hörnor senare är den efterlängtade pausen ett faktum.
En märklig halvlek är till ända.

Rast och vila

Över kaffet resonerar vi om vi sett en enda ordentlig målchans förutom Jimmys efter femton sekunder.
De bägge målen har ju inte tillhört kategorin målchans.
De har bara blivit till ur ingenting.
Peace&Love försöker ofta genom Chrille Frohm, Rasmus Linder och, i viss mån, #90 Alexander Sundström att ta sig igenom den röda väggen.
Utan framgång.
Kalix får inte igång något som liknar anfallsspel och blir lätt avväpnat av de vitklädda.

Halvlek II

Så är det så dags för andra halvlek.
Vitt avslag.
Månen har tagit paus bakom sitt moln och på resultattavlans match A läser vi 1-4.
Ska, seriesuveränen, Åby/Tjureda få sin förlustnolla spräckt av IFK Kungälv?

Vinnaren av pausens bollkastning förkunnas.
Värdig vinnare blev en hårt arbetande operatör på min fabrik.

Åtta minuter av ingenting senare.
Resultattavlans huvudmatch visar nu 1-2.
Tjo och tjim bland vitklädda herrar ute på isen.
Och bland ordentligt påpälsade män vid avbytarbåset.
Ett mycket snyggt anfall med tre fenomenala passningar innan #59 Kevin Brown kan rulla in ledningsmålet i en tillspillogiven målbur.
Snyggt.
Men oerhört fel.
Det var ju inte i den buren bollen skulle ligga.

Gästerna vädrar framgång.
Hur nu framgång kan vädras.
I en vind likt motvinden på Tjörnbron sliter de som galärslavar.
Och de röda lyckas med………ingenting.
Det hackar, gnirkar och skaver.
Passningar går fel.
Passningar går snett.
Passningar går inte alls.
Frustration.

Minut sjuttioen.
Den där #90 jag nämnde tidigare.
Nu åter i rampljuset.
Med slokande öron och skammens rodnad åker han till dressinen nedanför läktaren.
Våldsamt slag är domen.
Straffskalan är tio minuter.
Nu har vi chansen, säger jag och han bredvid mig i kör.
Två minuter senare sätter sig Kalix Anton Khrapenkov  i samma dressin och överläget är borta.
Borta med vinden.
Jag och han bredvid lägger några glödande ord.

När sista kvarten börjar känner jag det norrbottniska svårmodet dra över mig.
Bo sjöng tidigare i min bil
” Nu är det bistert, kallt och jävligt. Kylan kryper in i varje vrå
Och det enda man kan göra är att vänta. Det får gå, det får gå”
Det är precis så jag känner.
Ingenting tyder på att de röda ska få vänt detta till något bra.

Tre minuter senare, minut sjuttioåtta, tänds en strimma av hopp.
Han gör ett igen.
Ett sån där, för honom, typiskt mål.
Avstånd: 40 meter.
Målburen skymtar i fjärran.
-Ingen här, ingen där. Äh vad fan, jag skjuter!
Målman Reyier är på bollen men förmår inte nypa ihop handen förrän det är för sent.
Lasse vid mikrofonen får basunerar ut Jiiiimmyyyyy Bergluuund!”
2-2.
Denne Jimmy.
Ovärdelig pjäs med sitt blytunga skott.
Från alla vinklar och avstånd.
Får också pris som bäste röd.
Väl värd det.

P&L flyttar upp sina mannar.
Tre, fyra ibland fem masar i nära kontakt med de röda som djupt ner i eget land ska starta något bra.
De röda blir stressade och kommer, stundtals, knappt till mittlinjen.

Klockan är på åttiotvå.
En lång boll från vita försvaret till en offsideåkande vit anfallsspelare.
Det är lugnt…..nämen blås då!!!
Ingen signal kommer förrän den vita dras omkull och då kommer signal för straff.
Jag vill inte sitta här som en bitter gammal gubbe trots att jag är en men nog hundan var den vite offside.
-Nå niin, säger den finske linjemannen.

Straffen förvaltar Christian Frohm på bästa sätt.
Alltså bästa sätt för sitt Peace&Love.
Själv kokar jag av ilska.
Snön runt mina fötter smälter undan i förskräckelse.

Strax efteråt får Kalix frislag i ganska bra läge.
Ledare Linder vänder sig upp mot och undrar om hans hjärta klarar av denna pärs.
Eftersom jag inte har någon som helst utbildning inom läkekonsten och inte har doktor Macchiarinis mörka samvete så törs jag inte lova honom varken ros eller ris.

Och tre minuter senare prövas allas hjärtstatus.
Alla 371 peroner runt IP.
Alla undrar: Hur?
Hur i hela fridens tider kan det inte bli straffslag till Kalix?
Min svarta bok åker i marken, min röda mössa åker i marken, han bredvid mig åker i marken, mitt blodtryck åker i toppen.
Ute på plan är det kaos.
Från läktaren hörs mindre fina glosor.
Olle och ”Tony” förvisas till botbänken för olämplig uppträdande.

För mig och han som står…stod bredvid mig är situationen helt i klass med det som föranledde den vita straffen.
Blåser han straff där så ska han blåsa straff här.
Men icke.
Hu, ni må ursäkta men jag blir så upprörd när jag nu många timmar efter slutsignalen skriver detta att jag slitnr…slrn….slinter på tangenterna.

Nu är det väl inte där Kalix förlorar matchen men det känns bitter och snopet att så grymt fä grenen av hopp avkapad på det viset.

Slut

Nåja, såren lär läka och nästa lördag försöker vi igen.
Då kommer AIK.
Ett AIK som idag besegrade Ljusdal på deras IP med klara 5-1.
Ett AIK som verkar ha fått igång maskineriet.

Och match A på vår resultattavla visade 1-4 när den matchen tog sitt slut.
Åby/Tjuredas första förlust är ett faktum.

Till sist vill jag bara önska er alla en riktigt God Jul.
Ta väl vara på er och på varandra.
Ni är alldeles för värdefulla för att inte tas väl hand om.

Tack för att ni läste.
Vi ses nästa helg.

GOD JUL!

Fler Artiklar

Herr
Fred och kärlek
Dam
Bortamatch ikväll